Cops & Robbersons (1994) - 2/6

Den som inte avskräcks av den här filmens titel borde i stället avskräckas av omslaget. Det gör det väldigt tydligt vad det är som pågår. Jack Palance spelar en hårding som drabbas av det oblida ödet att vara straight man åt Chevy Chase, som spelar en fåne. Jag antar att det finns människor som tycker om den här sortens plågsamt klichéartade, ansträngt hopsatta, enormt förutsägbara och totalt harmlösa komedier, för annars skulle det väl inte göras fler. Men finns det någon som ser den här filmen och minns den en vecka senare?

Jack Palances pistolviftande hårding heter Jake Stone (låter inte det som en hårdings namn, så säg) och är förstås en tuff snut. Han jagar en mafioso (Robert Davi) som slår sig ner i ett hus i en mysig liten villaförort. På så vis blir han granne med familjen Robberson, så kallad enbart för att möjliggöra titelns lama ordvits, och därför är det i deras hus som Stone och hans kollega Tony Moore (David Barry Gray) flyttar in när det blir dags för spaning.

Men det måste ju finnas en lustig twist. Pappan i familjen Robberson heter Norman, spelas av Chevy Chase, och har sett alldeles för många polis-serier på TV. Mer än för många, faktiskt. Han verkar ha absorberat dem, fyllt hjärnan med dem så grundligt att det inte finns plats för något annat. Och han utgår ifrån att det han plockat upp är sanningen.

Därmed kan du själv räkna ut de flesta skämten i Cops & Robbersons. Jake Stone försöker sköta sitt jobb och bete sig som en riktig polis, eller åtminstone som en riktig polis i en urvattnad komedi. Norman Robberson försöker hjälpa honom, med sin encyklopediska TV-polis-kunskap som enda merit. Det håller på att driva Jake Stone till vansinne.

Finns det mer än ett sätt för den här filmen att sluta på? Skulle du tro mig om jag sa att poliserna till slut skrapar ihop nog med bevis mot sitt jaktbyte och helt odramatiskt spärrar in honom? Om jag sa att Stone och Moore lämnar Robbersons och tackar sin lyckliga stjärna för att de inte behövde tillbringa en minut till med far i huset? Naturligtvis inte. Du har en fungerande hjärna, vilket är mer än vad man kan säga för Norman Robberson.

I stället följer filmen troget sin formel, avsedd att skapa den minimala spänning som krävs för att inte göra genomsnittstittaren besviken samtidigt som man noggrant undviker genuina överraskningar och något som vagt liknar originalitet. Och förstås blir Jake Stone och Norman småkompisar på slutet, för det är ju så det ska vara.

Cops & Robbersons är en totalt oförarglig film, en liten bagatell som kan vara bra att förströ hjärnan med när man har svår maginfluensa och inte orkar koncentrera sig på något mer avancerat. Den gör ingen arg men knappt någon glad heller. Det är en film för människor som egentligen inte gillar film särskilt mycket. Den gör precis det den ska, varken mer eller mindre, och ingen fäller en tår över att ha missat den.