Du vet de där parodierna
på europeisk konstfilm som då och då dyker upp i amerikanska
TV-serier? Alltid i svartvitt, osammanhängande scener, ingenting
händer och det slutar alltid med ordet FIN över hela rutan? Det är Arga
män utan ben som de parodierar.
Den är svartvit, fransk
och tyst, och till att börja med består den uteslutande av scener
där människor skickar menande blickar, håller kattungar i famnen
eller tittar på spädbarn. I korthet: ingenting händer på en
ordentlig stund.
När något händer är
det att en namnlös man (Benoît Delépine, även filmens regissör)
får veta att han förlorar jobbet om han inte är i Paris om en
halvtimme. Han kastar sig in i bilen men kommer inte långt innan han
fastnar bakom en skördetröska körd av en ouppmärksam lantbrukare
(Gustave K/Vern). Han tvingas vända, och hemma väntar en obehaglig
överraskning när han finner sin fru med en annan man.
Bara en sak att göra:
han hoppar på motorcykeln, kör tills han hittar lantbrukaren med
skördetröskan och börjar slåss. Det slutar med en olycka och de
hamnar på sjukhus utan förmåga att röra benen. De blir till och
med tvungna att dela rum.
När de blir utskrivna
hittar de inte mycket att leva för och oberoende av varandra
bestämmer de sig för att ge sig av norrut på ett till att börja
med oklart uppdrag. Ödet för dem samman och håller ihop dem medan
vi följer dem på deras resa.
Det är ett lovande
upplägg, men jag känner aldrig att filmen levererar. Den är hoppig
nog att jag börjar undra hur mycket som egentligen klipptes bort för
att få ner den till sin korta löptid. Trots den senare är det
alldeles för långt mellan de bra bitarna och den roliga charmen jag
väntade mig infinner sig aldrig. Det blev tråkigt att vänta.
Jag hatar att ge negativa
recensioner till sådana här filmer. Arga män utan ben är helt
uppenbart gjord med skicklighet. Den har stunder när regin visar
prov på genialitet. Ibland är den riktigt rolig, och ibland är den
roligt absurd. Jag vill tycka om den. Men jag måste gå efter vad
jag kände medan jag såg den, och det jag kände var att den var
alltför osammanhängande, alltför långsam, alltför tom, alltför
tyst, och alltför tråkig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar