Ikiru (1952) - 6/6

Vad skulle du göra om du hade ett halvår kvar att leva? Kanji Watanabe (Takashi Shimura) vet vad han skulle vilja göra när han får det beskedet, men han vet inte hur. Och kanske är det inte rätt svar för honom.

Watanabe har troget arbetat i stadshuset i trettio år. Vad han gör är oklart. Han är avdelningschef men enligt berättarrösten handlar det jobbet huvudsakligen om att försvara sin plats och det gör man lättast genom att göra så lite som möjligt. Vi ser andra jobba, mestadels med att skicka ärenden vidare till andra ställen, men inte Watanabe. Han minns inte ens vad det är han har gjort i tre årtionden, bara att han har haft det jäktigt. Så väldigt jäktigt.

En gång i tiden var det annorlunda. Han minns att han hade passion för sitt jobb och i en byrålåda ligger fortfarande tjugo år gamla förbättringsförslag som han skrev ihop. Han hade en fru men hon dog när deras son var liten och Watanabe har tillbringat sitt liv sen dess med att arbeta för att ge sonen allt han behöver. Inga kvinnor har funnits i den ensamme änklingens liv.

Så får han dödsdomen. Magcancer. Ett halvår kvar att leva, informeras han av en pladdrande man i läkarens väntrum. Det är då han inser, så tydligt att han till och med säger det högt, att han aldrig levt. Han tar ut femtiotusen yen och sätter sig och dricker - fast han aldrig förut druckit - i jakt på den glömska, den lycka, den förändring han inbillar sig gömmer sig i flaskan.

Watanabe börjar prata med en författare (Yunosuke Ito) och ber honom om hjälp. Kan han lära honom att sätta sprätt på pengar? Att festa? Att ha kul? De gör ett försök. Watanabe träffar en av sina anställda, den unga och vackra Toyo Odagiri (Miki Odagiri), som efter ett och ett halvt år på Watanabes avdelning är våldsamt uttråkad. Hon avslöjar att hon brukar hitta på hemliga öknamn åt sina arbetskamrater. Watanabe kallar hon för Mumien. Han tar inte illa upp. Han vet att han är en mumie. Watanabe försöker få kontakt med sin son (Nobuo Kaneko) och sonens fru (Kyoko Seki) men lyckas inte. Kanske har det blivit för sent. Kanske har han varit en mumie för länge för att vara något annat.

Watanabe söker efter ett svar och en mening, men de sakerna står inte att finna. Tills han inser att det finns ett sätt att inte bara leva meningsfullt de sista månaderna av sitt liv utan ge mening åt alla de långa månaderna och åren som kom före.

Ikiru är en försiktig och långsam film, ibland alldeles för långsam. Men det kanske behövs för att den ska kunna presentera sin huvudperson och hans öde på det sätt som de förtjänar. Ikiru tar tid på sig och förmedlar oerhört mycket med små detaljer och rörelser. Skådespelarna, särskilt Takashi Shimura själv, talar med mycket mer än ord.

Ikirus ämne är sorgligt. Watanabe är på många sätt en tragisk figur och när han lyckats ta sig förbi det får vi klart för oss att det fortfarande finns tragiska figurer i världen. Det här är ingen film där det sker ett mirakel och alla sedan är lyckliga. Watanabe kan bara göra precis så mycket han kan, det bästa han kan med det han har.

Men just därför att han gör det är Ikiru en film man mår bra av. En film som fastnar i både hjärta och hjärna och även om vi inte alla kan följa Watanabes exempel kan vi alla ta lärdom av det, och låta det göra oss bättre.