Game Change (2012) - 5/6

I det amerikanska presidentvalet 2008 höll jag - liksom jag gör i det 2012 - på Barack Obama. Det är väl ingen överraskning från en västeuropeisk rödvinssocialist som jag. Det som kanske är mer oväntat är den respekt jag kände för Obamas motståndare, John McCain. Jag höll inte med honom om något politiskt, men jag fick intrycket att han var en hederlig, ärlig man som inte var ute efter makt eller triumf till varje pris, utan ville spela rent och vinna för att göra landet och världen bättre.

Den bilden bekräftas av Game Change, som bygger på boken med samma namn, skriven av två politiska journalister som följde McCain-kampanjen. Både chefsstrategen Steve Schmidt och vicepresidentkandidat Sarah Palins assistent Nicolle Wallace har sagt att filmen må visa en komprimerad version av verkligheten, men det är sant. Det är det som hände.

I så fall tycker jag synd om John McCain. Han gjorde vad han kunde och resultatet blev hemskt. Det var inte ens hans fel. Han ville ha Joe Lieberman som vicepresidentkandidat. Lieberman var demokrat och McCain ville visa att han kunde sträcka sig över partigränserna. En nog så ädel önskan. Men hans folk ville inte ha den triste och ideologiskt inkorrekte Lieberman, så de började leta efter någon mer spännande. Någon som kunde tävla med Barack Obama, som lyckats bli en kändis som syntes överallt och älskades av folket trots en praktiskt taget obefintlig meritlista.

De hittade Sarah Palin, Alaskas guvernör. Hon var politiskt konservativ, kvinna, snygg, karismatisk, populär i sin stat. Hon var något helt annorlunda, en frisk fläkt som kunde entusiasmera det de politiska strategerna kallade för "basen" och dra kvinnliga väljare från Obama. Det var bråttom; de ville visa upp vicepresidentkandidaten på det republikanska konventet.

Snabba efterforskningar gjordes, några kvicka intervjuer genomfördes. Var Palin redo för en nationell kampanj, med angrepp, smutskastning och nerlagt privatliv för henne, hennes man och hennes fem barn? Själv var hon säker. Hon hade ju valts i Alaska, och där kan de bli rätt tuffa. Palin höll sitt tal på konventet till jubel och hurrarop, och McCain hade fått en chans mot Obama.

Men så kom baksmällan. Sarah Palin visste inte varför Korea var två länder. Hon trodde att drottningen styrde och ställde i Storbritannien. Hon kallade den demokratiske vicepresidentkandidaten för O'Biden. När man sa "the Fed" trodde hon att man menade den federala regeringen, inte Federal Reserve System - riksbanken. Den verkade hon inte ens ha hört talas om. Hon pratade om sin Alaskakarriär som en utrikespolitisk merit eftersom staten ligger så nära Ryssland. Hon hade helt enkelt inte en aning och än värre - hon hade inte en aning om att hon inte hade en aning.

Steve Schmidt kämpade i panik. Hur skulle hon kunna ta sig igenom TV-intervjuer och debatter? Han insåg att han hade att göra med en duktig skådespelerska och bestämde sig för att utnyttja det. Han gav henne punkter att memorera och ta upp, om och om igen, så fort hon fick en fråga hon inte kunde besvara.

Kampanjen slet på henne och hennes familj. Hon gick ner i vikt, fick raseriutbrott, drabbades av apati. Hon blev besatt av sina popularitetssiffror i Alaska, som spelade lika stor roll för valets utgång som snittemperaturen i badvattnet i Johannesburg. Hon sårades av TV-komikernas illasinnade sketcher.

Game Change berättar den här historien utan att döma. Palin ser inte ut som en idiot eller en skurk, bara som någon som inte förstod hur svårt det är ute i den verkliga världen. Livet hade dittills varit snällt mot henne, och där ligger kanske förklaringen på det märkliga skeende vi alla bevittnade 2008. Där, och i de alldeles för korta och ytliga efterforskningarna som på något sätt missade hennes bakgrund och hennes chockerande kunskapshål.

Julianne Moore både ser ut och låter som Sarah Palin, som trodde att hon visste vad hon gav sig in på men bara fann smärta. Ed Harris gör en liknande insats som John McCain, som inte ville ha Palin till att börja med och snart inser att det är bäst att hålla sig borta från henne. Men det är Woody Harrelson som strategen Steve Schmidt och Sarah Paulson som rådgivaren Nicolle Wallace som gör den här filmen, med sina insatta, kunniga, flitiga karaktärer som bara blir allt mer desperata, griper efter färre och färre halmstrån. Särskilt Wallace tvingas stå ut med Palins tvära kast och utbrott tills hon ringer Schmidt och säger att hon gör vad som helst för kampanjen utom att någonsin arbeta med den kvinnan igen.

Hur mycket av det här är sant? Ingen aning. Palin säger att det är lögn alltihop, dock utan att ha sett filmen. McCain säger samma sak, men jag misstänker att han måste säga det. Om inte annat så verkar förlusten 2008 ha märkt honom. Han är inte längre den "maverick" han var. Jag vet bara att Schmidt och Wallace säger att det stämmer. Det plus det faktum att det förklarar en hel del, får räcka för mig.