Queen Christina (1933) - 5/6

Sveriges konung Gustav II Adolf (C. Montague Shaw) faller vid Lützen. I Stockholm presenterar hans trogne Axel Oxenstierna (Lewis Stone) efterträdaren, lilla Kristina (Cora Sue Collins), som uppfostrats som pojke och vants vid kanoners ljud. Hon är en brådmogen och självsäker flicka; när hon glömmer hur hennes väl inövade tal går förbättrar hon det på eget initiativ. Hon kungör för de samlade adelsmännen att det krig som tog hennes fars liv ska vinnas åt Sverige. Sedan marscherar hon ut och högdjuren bugar sig för den sjuåriga flickan.

Hon växer upp under konstant brinnande krig, men när hon är vuxen och spelas av Greta Garbo har hon tröttnat. Adeln och generalerna vill ha krig och de vill att hon ska gifta sig med Sveriges store hjälte Karl Gustav (Reginald Owen), hemkommen som segrare från fjärran slagfält. Själv vill hon ha fred och hon vet inte om hon vill gifta sig alls, men då är det i alla fall inte med Karl Gustav. Snarare i så fall med greve Magnus (Ian Keith). Annars är det den unga och vackra grevinnan Ebba Sparre (Elizabeth Young) som verkar närmast henne, bortsett från hennes gamle trotjänare Aage (C. Aubrey Smith).

Ibland orkar Kristina inte längre med sina plikter och sin tvungna livsstil. Då lämnar hon sin förgyllda bur, klär sig som man och ger sig ut på hästryggen tillsammans med Aage. En gång hamnar hon på ett värdshus och tar det sista och bästa rummet samtidigt som spanske kungens sändebud Antonio (John Gilbert) anländer och behöver någonstans att sova. Det slutar med att han delar rum med den unge, charmige man som har värdshusets bästa rum.

Det fascinerande - kanske unika - med den här scenen är att den inte spelas komiskt alls. Vi har sett liknande situationer om och om igen på film, men alltid för att locka fram skratt. Här finns ingen simpel humor, inga festliga krumbukter för att undvika avslöjandet. Scenen är inte bedövande allvarlig heller, den bara är. Och den visar oss Kristina som ingen sett henne tidigare, och den slutar på bästa tänkbara sätt.

Resten av filmen behandlar kärleksaffären mellan Kristina och Antonio och de hinder som deras ställningar sätter i deras väg. Antonio kom ursprungligen till Sverige för att framföra ett frieri från kungen av Spanien, och en trogen man som han tycker inte om att ha förrått sin kung. Inte ens av misstag.

Varken folket, adeln eller den mäktiga kyrkan tycker om tanken på ett bröllop mellan Kristina och Spaniens katolske kung, och när hon försäkrar dem om att hon inte har några planer på att säga ja till frieriet undrar de varför den där spanjoren fortfarande är kvar i slottet, och tydligen har ett nära förhållande till drottningen. Är hon månne offer för spansk häxkonst? Vilket är hennes förhållande till spanjoren? Stockholm blir en farlig stad för de båda älskarna. Alla som öppnat en svensk historiebok vet hur det måste sluta, även om Queen Christina inte anstränger sig för att hålla sig till den absoluta sanningen.

Det är en modig film som går mycket längre än jag hade trott var möjligt 1933. Kristinas och Ebbas relation kunde kanske passera obemärkt framför den tidens oskyldiga ögon, men Kristinas uttalande om att hon planerar att dö som ungkarl? De små, men märkbara, antydningarna om Kristinas sexualitet och utmanande av könsgränser (som för övrigt Garbo själv lär ha känt igen sig i)?

Framför allt, detta starka kraftfulla kvinnoporträtt? Queen Christina är en remarkabelt progressiv film för att vara snart åttio år gammal. Filmkvinnor som Kristina är inte helt okontroversiella ens i dag.

Greta Garbo var inte en fantastisk skådespelerska, men hon hade det där svårbeskrivliga i sig, som hon delade med Marilyn Monroe och de andra legenderna. När hon är i bild så vill man titta, och fortsätta titta, och när det är över tänker man på henne. Här tror jag att hon hittade den roll som låg allra närmast henne själv.