Sveriges
konung Gustav II Adolf (C. Montague Shaw) faller vid Lützen. I
Stockholm presenterar hans trogne Axel Oxenstierna (Lewis Stone)
efterträdaren, lilla Kristina (Cora Sue Collins), som uppfostrats
som pojke och vants vid kanoners ljud. Hon är en brådmogen och
självsäker flicka; när hon glömmer hur hennes väl inövade tal
går förbättrar hon det på eget initiativ. Hon kungör för de
samlade adelsmännen att det krig som tog hennes fars liv ska vinnas
åt Sverige. Sedan marscherar hon ut och högdjuren bugar sig för
den sjuåriga flickan.
Hon
växer upp under konstant brinnande krig, men när hon är vuxen och
spelas av Greta Garbo har hon tröttnat. Adeln och generalerna vill
ha krig och de vill att hon ska gifta sig med Sveriges store hjälte
Karl Gustav (Reginald Owen), hemkommen som segrare från fjärran
slagfält. Själv vill hon ha fred och hon vet inte om hon vill gifta
sig alls, men då är det i alla fall inte med Karl Gustav. Snarare i
så fall med greve Magnus (Ian Keith). Annars är det den unga och
vackra grevinnan Ebba Sparre (Elizabeth Young) som verkar närmast
henne, bortsett från hennes gamle trotjänare Aage (C. Aubrey Smith).
Ibland
orkar Kristina inte längre med sina plikter och sin tvungna
livsstil. Då lämnar hon sin förgyllda bur, klär sig som man och
ger sig ut på hästryggen tillsammans med Aage. En gång hamnar hon
på ett värdshus och tar det sista och bästa rummet samtidigt som
spanske kungens sändebud Antonio (John Gilbert) anländer och
behöver någonstans att sova. Det slutar med att han delar rum med
den unge, charmige man som har värdshusets bästa rum.
Det
fascinerande - kanske unika - med den här scenen är att den inte
spelas komiskt alls. Vi har sett liknande situationer om och om igen
på film, men alltid för att locka fram skratt. Här finns ingen
simpel humor, inga festliga krumbukter för att undvika avslöjandet.
Scenen är inte bedövande allvarlig heller, den bara är. Och den
visar oss Kristina som ingen sett henne tidigare, och den slutar på
bästa tänkbara sätt.
Resten
av filmen behandlar kärleksaffären mellan Kristina och Antonio och
de hinder som deras ställningar sätter i deras väg. Antonio kom
ursprungligen till Sverige för att framföra ett frieri från kungen
av Spanien, och en trogen man som han tycker inte om att ha förrått
sin kung. Inte ens av misstag.
Varken
folket, adeln eller den mäktiga kyrkan tycker om tanken på ett
bröllop mellan Kristina och Spaniens katolske kung, och när hon
försäkrar dem om att hon inte har några planer på att säga ja
till frieriet undrar de varför den där spanjoren fortfarande är
kvar i slottet, och tydligen har ett nära förhållande till
drottningen. Är hon månne offer för spansk häxkonst? Vilket är
hennes förhållande till spanjoren? Stockholm blir en farlig stad
för de båda älskarna. Alla som öppnat en svensk historiebok vet
hur det måste sluta, även om Queen Christina inte anstränger sig
för att hålla sig till den absoluta sanningen.
Det
är en modig film som går mycket längre än jag hade trott var
möjligt 1933. Kristinas och Ebbas relation kunde kanske passera
obemärkt framför den tidens oskyldiga ögon, men Kristinas
uttalande om att hon planerar att dö som ungkarl? De små, men
märkbara, antydningarna om Kristinas sexualitet och utmanande av
könsgränser (som för övrigt Garbo själv lär ha känt igen sig
i)?
Framför
allt, detta starka kraftfulla kvinnoporträtt? Queen Christina är en
remarkabelt progressiv film för att vara snart åttio år gammal.
Filmkvinnor som Kristina är inte helt okontroversiella ens i dag.
Greta
Garbo var inte en fantastisk skådespelerska, men hon hade det där
svårbeskrivliga i sig, som hon delade med Marilyn Monroe och de
andra legenderna. När hon är i bild så vill man titta, och
fortsätta titta, och när det är över tänker man på henne. Här
tror jag att hon hittade den roll som låg allra närmast henne
själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar