John Lithgow är så
mycket bättre som vidrig skurk (Cliffhanger, Dexter) eller total
galning (Twilight Zone: The Movie) att jag blir lite småarg varje
gång jag ser honom i hans typecastade standardroll som mysgubbe.
Kanske ser han bara sån ut, som nåt slags helylleamerikansk
småstadspappa, att han automatiskt faller in i det facket trots att
han inte alls hör hemma där.
Sen hade väl inte en
annan skådespelare i Lithgows roll kunnat rädda Harry and the
Hendersons. Det är den sortens film som föds ur en hastigt uppspydd
idé (en vanlig amerikansk familj träffar Bigfoot!) och varken
siktar eller når högre än så. Den skapades för att varken vara
tråkig för barn eller vuxna, så att båda familjehalvorna kunde
stå ut med att se den. Bättre filmer siktar på att vara bra för
båda, den här nöjde sig med att vara acceptabel.
Det är också just vad
den är. Jag tror inte att någon hatar den. Jag tror inte att någon
älskar den heller. Om man är ute efter underhållning för stunden
och har låga krav till att börja med duger den säkert. Jag kunde
själv se den utan att plågas. Men finns det en enda människa
någonstans som skulle kalla sig för ett Harry and the
Hendersons-fan? Jag hoppas inte det.
Lithgow spelar
familjefadern George Henderson. På väg hem från en campingsemester
råkar han köra på ett stort djur som visar sig vara intet mindre
än en Bigfoot, den mytiska apliknande varelse som sägs hemsöka de
nordamerikanska skogarna och bergen. Han bestämmer sig för att ta
med kadavret hem, vilket jag antar är ett någorlunda rimligt beslut
i tiden före mobiltelefoner, och dråpligheterna sätter genast
igång när det visar sig att deras Bigfoot är i högsta grad vid
liv.
De kallar den så-ful-att-den-är-söta varelsen för
"Harry", vilket ger upphov till titeln som för
övrigt är ett osedvanligt uselt exemplar. Om konceptet är "Bigfoot
och en familj", varför inte ha med Bigfoot i namnet? Så blev
det i de svenska och även brittiska titlarna, men i USA valde man
att dölja dragplåstret bakom ett vanligt förnamn.
Det blir förstås
komplikationer. En Bigfootjägare (David Suchet) hittar familjens
registreringsskylt och spårar Bigfoot till deras hus. En
Bigfootforskare (Don Ameche) uppsöks men har efter ett långt livs
fruktlösa försök blivit övertygad om att Bigfoot inte finns. Och
där har vi det första av några tillkämpat emotionella ögonblick.
Det bästa i den här
filmen är slutscenen, och inte bara för att filmen då är slut.
Den är faktiskt rätt snyggt gjord och serverar en förklaring till
hur Bigfoot har kunnat leva på en högindustrialiserad kontinent
utan att upptäckas. Jag undrar fortfarande hur det kom sig att han
blev påkörd av en bil, dock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar