Wes Craven's New Nightmare (1994) - 2/6

Freddy Krueger är en skräckikon. Den odöde och odödlige barnamördaren med sönderbränd hud och klassisk klohandske som hemsöker sina offer i deras drömmar har skrämt åskådare i en uppsjö filmer, ett par bra, de flesta rätt dåliga. Han dog, till synes för gott, i 1991 års Freddy's Dead: The Final Nightmare men han var förstås alldeles för populär och vinstinbringande för att tillåtas förbli död och sen dess har han hunnit slåss med Friday the 13th:s Jason och till och med bli uppdaterad i en gravt underlägsen nyversion av den första Freddy-filmen.

Däremellan fick hans skapare Wes Craven för sig att göra en Freddy-film där han skulle gå så meta som han bara kunde. Heather Langenkamp, Final Girl från den första och tredje filmen, spelar sig själv. Det gör även Robert Englund, som brukar gömma sig bakom Freddys smink, John Saxon, som spelade Heathers karaktärs far, filmproducenten Bob Shaye och förstås Wes Craven själv.

I den här filmens verklighet är Heather gift med Chase (David Newsom) och har en liten son (Miko Hughes). Hon plågas av en stalker som ringer och låtsas vara Freddy, och av mardrömmar som bara blir värre av de ständiga jordbävningarna. Det som håller på att hända är att Freddy försöker ta sig in i verkligheten, och han angriper Heather via hennes man och son.

Samtidigt har Wes Craven börjat drömma mardrömmar igen efter att inte ha gjort skräckfilmer på åratal. Det har alltid varit mardrömmarna som inspirerat honom så nu är han i full gång med ett manus på en ny film... som handlar om att Freddy försöker ta sig in i verkligheten och angripa Heather. Jag sa ju att det var meta.

Det här är en rätt lovande idé, särskilt med det Freddy-koncept som Wes Craven beskriver för Heather. Men vad gör filmen med den? Slösar den på skådespelare som tappat all talang. Förfular den med specialeffekter som lyckas se sämre ut än en tio år äldre film med en fjärdedel av budgeten. Begraver den i oändliga drömsekvenser som följer samma mönster: otäcka saker händer, Heather vaknar skrikande. Det upprepas om och om igen och blir urtråkigt som följd. Jag började vänta på när filmen skulle överraska mig med att något visade sig inte vara en dröm, men just därför blev jag förstås inte överraskad när det väl hände. Och vid det laget hade filmen sedan länge tappat mig.

Det bästa i filmen är den endast åttaåriga Miko Hughes som spelar Heathers son. Han skriker, han krampar, han sjunger, han går i sömnen, han förtvivlar och gnäller och gråter, och alltihop är jättebra. Ibland är han bara ett barn som vill ha sin mamma, ibland är han skräckfilmens typiska kusliga unge, men inte ens då blir han grå eller tråkig. Det är en liten skådespelare i toppklass.

Även vägen till slutstriden och själva slutstriden hjälper till att hämta upp filmen. Det verkar som om alla bra idéer trycktes in mot slutet. Jag gillade Dylans ensamma färd och designen på platsen där Freddy till slut konfronteras.

Men det finns inte mycket av skräck, inte mycket av underhållning, inte mycket av överraskning och inte ens den varma bekväma känsla som kommer av att få precis vad man väntade sig. Jag visste inte hur det skulle sluta - om det skulle vara på riktigt eller om Heather skulle visa sig vara spritt språngande galen - och jag brydde mig inte särskilt mycket heller.