1765 hemsöks den
transsylvanska byn Balbrecht av en ond, barnamördande häxa. När
byborna får nog tar de henne till fånga och spikar fast henne vid
en vippstol för att dränka henne. En av dem varnar högljutt att de
måste vänta på exorcisten; om de bara dödar henne så kommer hon
tillbaka. Trots att hon själv säger samma sak är byborna otåliga
och dödar henne på studs. Med sina sista ord förbannar hon
Balbrecht.
Tvåhundra år senare är
Balbrecht en typisk skräckfilmssmåstad, komplett med människor som
beter sig konstigt och kusligt vare sig de har anledning eller inte.
Dit kommer ett nygift par på smekmånad, Veronica (Barbara Steele)
och Philip (Ian Ogilvy). De hittar till det enda hotellet i stan,
skött av en av ovan nämnda konstiga och kusliga lokalinvånare:
Groper (Mel Welles). Där talar de också med greve van Helsing (John
Karlsen), lokal exorcist och ättling till Draculas baneman.
Efter en oerhört lång
och tråkig startsträcka - nästan halva filmen - börjar det hända
saker när det unga paret råkar ut för en bilolycka och kör ner i
sjön där häxan dränktes. När de kommer upp har den medvetslösa
Veronica blivit besatt av häxans ande och bär samma tokfula smink
som häxan gjorde i prologen. Endast van Helsing kan hjälpa henne
nu.
Häxan är aldrig något
trovärdigt hot. Hon hinner knappt synas i bild förrän hon
oskadliggörs av ett injicerat bedövningsmedel. Detta händer två
gånger. I stället får skurkrollen spelas av tre lustiga klantiga
Kling-och-Klang-poliser som snubblar runt och får sin bil stulen.
Varför bry sig om att ha med ett ondskefullt häxspöke och sen inte
använda henne? Jag vet inte.
Liksom jag inte vet vad
man ville med den här filmen. Historien är inte hopplös i sig. Den
kunde ha blivit en allvarlig skräckfilm eller åtminstone en hygglig
skräckkomedi. Om den haft några åtminstone mediokra skådespelare.
Om den haft en halvkompetent regissör. Om den haft en kameraman som
var kapabel att hålla skådespelarna i bild. Om musiken inte varit
parodisk. Om den inte slösat nästan hela sin löptid på det minst
intressanta i berättelsen. Nu lyckas den vara en åttio minuter lång film
som känns oerhört seg och utdragen, en skräckfilm utan minsta
rysning, och en enda klump tråkighet som dumpas i huvudet på
tittaren.
Och vad höll
motorcyklisten egentligen på med under biljakten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar