The Descendants (2011) - 6/6

Till att börja med känns The Descendants som exempel 1A på en film som rör sig helt och hållet runt en skådespelarprestation, och även efter att ha sett hela har jag svårt att föreställa mig den utan George Clooney. Det är hans roll, hans lugna men känslofyllda berättarröst, hans dolda känslosvallningar, hans närvaro, som drar in oss i filmen och får oss att bry oss. Allt annat är bara bakgrund.

Om det inte hade blivit mer än så hade The Descendants ändå varit en väldigt bra film. Men så ändrar sig saker, birollerna utvecklas i oväntade riktningar, tvetydigheten bildas och befästs, och vi får något så mycket bättre. The Descendants är knappt ens en film i den klassiska betydelsen. Den är ett stycke liv.

George Clooney spelar Matt King, en man med mycket i sitt liv. Hans fru Elizabeth (Patricia Hastle) ligger i koma efter en båtolycka. Hans släkt äger ett stort område ofördärvat hawaiianskt land som de nu blir tvungna att sälja, och Matt är den med makt över den kommande affären. Hans oräkneliga kusiner, en del av dem lika rika som den sparsamme Matt och en del av dem fattiga efter att ha satt sprätt på sitt arv, dyker ständigt upp för att ha åsikter. Matt och Elizabeth har två döttrar, den tioåriga Scottie (Amara Miller) som säger och tänker saker som Matt inte kan begripa och håller på att utvecklas till en översittare, och sjuttonåriga Alex (Shailene Woodley), en bad girl som skickades till internatskola för att hållas borta från droger, sprit och äldre killar. Han plockar hem Alex så att familjen kan vara tillsammans under den här svåra tiden, men då följer hennes kompis Sid (Nick Krause) med på köpet. Matt är inte van vid att vara förälder; Elizabeth skötte den biten. Och i samma veva får han veta saker om sin fru som han kanske hade önskat att han slapp höra.

Jag vill inte förstöra filmen och har kanske redan sagt för mycket. The Descendants tjänar på att man inte vet vad man har att vänta sig. Vilka karaktärer kommer att visa sig ha ett oanat djup? Hur kommer förhållandena att förändras och utvecklas? Kommer Matts problem någonsin att lösa sig, eller kommer det att fortsätta som innan, en grej efter en annan, tills det blir för mycket och vem vet vad som händer då?

Jag har ångrat mig. The Descendants är inte ett stycke liv, den är livet. Den följer ingen traditionell dramaturgi, utom när vi väntar oss att den inte ska göra det, och till och med då skiftar den tillbaka så fort den kan. Här finns inga enkla lösningar, inga enkla val. Det är inte en historia med en början, en mitt och ett slut. Det är bara en historia, sprungen ur det förflutna och fortgående in i framtiden. Titeln är mycket väl vald.