Till
att börja med avskydde jag Chernobyl Diaries. Sedan hämtade den sig
starkt och jag blev tvungen att inse att jag faktiskt hade börjat
tycka riktigt bra om den. Mot slutet blir den svagare igen och
efteråt kände jag mest en tom besvikelse.
Den
hade redan från start svårt att övertyga mig eftersom den verkade
vara ännu en i raden av fejkdokumentärer, komplett med skakig
kamera och den svårupprätthållna illusionen att en av karaktärerna
oavbrutet filmade allt elände de tvingas gå igenom. Det visar sig
dock inte vara fallet utan det är bara ett montage av semesterbilder
tagna av Natalie (Olivia Taylor Dudley), hennes pojkvän Chris (Jesse
McCartney) och vännen Amanda (Devin Kelley) under deras resa genom
Europa. Syndromet försvinner inte helt och hållet utan filmen har
ändå lite ShakyCam på gång men inte så mycket att det nämnvärt
stör ens en allergiker som jag. Greppet används faktiskt både
ekonomiskt och effektivt.
Ett
problem som blev uppenbart redan under de första minuterna och
aldrig försvann är dock att skådespelarna i den här filmen, med
ett nedan nämnt undantag, är horribla. Det skriker
lågbudget/hemmaprojekt om dem. Att filmen ändå sög in mig som den
senare gjorde är ett tecken på hur bra den hade kunnat bli.
De
tre semestrande amerikanerna åker till Kiev för att hälsa på
Chris bror Paul (Jonathan Sadowski). Planen är att åka vidare till
Moskva men Paul har en annan idé. Kiev ligger inte långt från
Tjernobyl och är det någon som har hört talas om "extreme
tourism"? Numera går det guidade turer in i den förbjudna
zonen runt det kraschade kärnkraftverket och till den lilla staden
Pripjat, då bebodd av de anställda på kraftverket och övergiven
på minuter när katastrofen inträffade.
Paul lyckas övertyga dem och de besöker enmansresebyrån som drivs
av Jurij (Dimitri Diatchenko, den ende hygglige skådespelaren i
filmen). Där träffar de också australiensaren Michael (Nathan
Phillips) och hans norska flickvän Zoe (Ingrid Bolsø Berdal). Alla
sex hoppar in i Jurijs skåpbil och de kör in i området runt
Tjernobyl.
Den
här biten är på riktigt. Pripjat är verkligen en övergiven stad
där man fortfarande kan hitta saker precis där de lämnades 1986.
Det går verkligen guidade turer där, en del lagliga och en del lite
mindre lagliga. Där har naturen tagit över och de sex turisterna
får se vad som händer med en stad när människorna vänder den
ryggen. Djuren rör sig obehindrat bland de sönderfallande,
övervuxna byggnaderna.
Det
är förstås här det börjar gå åt helvete. Den stora njutningen
i Chernobyl Diaries är att på egen hand gradvis upptäcka precis
vad det är som går åt helvete, så jag tänker inte säga mer än
att det är här filmen blir riktigt bra. De följande scenerna är
täta, mörka och ordentligt effektfulla. Det var en riktig
överraskning från en film som hittills ansträngt sig för att
klättra upp till "medioker" och ändå inte lyckats.
Regissören
Bradley Parker använder den lyckade skräckfilmens
standardingredienser - mörker, försvinnanden, oidentifierade ljud,
plötsliga uppdykanden, det okända, oklara ledtrådar, isolering och
ett ständigt krypande mysterium - på ett mycket skickligt sätt.
Bland skuggorna skapar han skräck och osäkerhet. Det här är inte
en sån film där karaktärerna dör en och en och man kan säga
ordningen så fort man ser dem.
Om
den hade fortsatt på det viset hade jag sagt något i stil med att
Chernobyl Diaries lider av usla skådespelarinsatser och tar alldeles
för lång tid på sig att komma igång men när den väl kommer
igång väger den upp alla sina brister. Tyvärr lyckas Parker och
manusförfattarna inte upprätthålla sin försiktigt hopsatta
stämning och de vet inte vart historien ska ta vägen. Ju mer vi får
veta om vad det är våra karaktärer drabbats av, desto sämre
fungerar det och slutet är en otillfredsställande besvikelse. Efter
att först ha hatat filmen och tyckt om den slutar jag med att bara
känna "fan också".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar