Super (2010) - 6/6

Super är en fantastisk film som fått dåliga recensioner, och jag tror att jag vet varför. Den ser ut som en komedi, den marknadsfördes som en komedi, handlingen låter som en komedi - kom igen, den handlar om en lönnfet nolla som klär ut sig till superhjälte, tar namnet Crimson Bolt och spöar upp brottslingar med en rörtång. Den måste vara en komedi, eller hur?

Super är ingen komedi. Super är en brutal, smärtsam film som råkar vara rolig ibland därför att det är omöjligt att närma sig materialet på något annat sätt. Den är också den bästa superhjältedekonstruktion jag sett. Den visar hur det verkligen hade varit för de fullblodspsykopater som i verkligheten hade varit de enda som kommit på tanken att verkligen bli superhjältar. Batman må vara skadad men inte ens de bästa Batman-filmerna gick hela vägen och erkände att han är en satans våldsbrottsling. Super håller inte igen.

Den använder sig av serietidningarnas estetik, och kanske ännu mer av lågbudgetsuperhjältefilmernas estetik. Den visar oss bilder vi aldrig förväntade oss av en film med den här premissen. Och den har en söt ung kvinna som är totalt lössläppt och bra mycket galnare än den redan ordentligt galna huvudpersonen. Det blev kanske för mycket. Recensenterna tog den antingen för komedi, och då misslyckas den, eller för ett allvarligt uttryck för något slags idé, och då är den vidrig. Men det är inte vad Super handlar om. Super ger oss en inblick i hjärnan på en fullständig dåre, men ändå en dåre vars tankeprocesser vi förstår. Det kanske är det som blir för otäckt.

Dåren är Frank Darbo (Rainn Wilson), vars minnen av sitt liv består av besvikelser, förnedring och misslyckande. Han minns två perfekta ögonblick; det ena är bröllopet med Sarah (Liv Tyler), en före detta narkoman vars känslor för honom - hurdana de nu nånsin var - verkar ha sipprat bort. Han önskar att han hade sagt till när varningstecknen först dök upp, men det gjorde han inte och nu glider hon bort. Den utlösande faktorn är gangsterbossen Jacques (Kevin Bacon i en briljant ondskefull roll), som lockar henne till sig med knark och spänning.

En dag kommer Frank hem och Sarah är försvunnen tillsammans med alla sina kläder. Han är övertygad om att Jacques kidnappat henne, men polisen tycker snarare att det låter som om hon lämnat honom. Frank rasar samman och i fullständig förtvivlan ber han till Gud. Om du aldrig känt så som Frank känner när han tigger Gud om en enda tjänst, då avundas jag dig. För mig var det som att höra mina tankar ur en annans mun. Det är en nästan outhärdlig scen som Rainn Wilson levererar.

Svaret kommer i form av superhjälten The Holy Avenger (Nathan Fillion), som på TV och i serietidningar sprider Kristi budskap och bekämpar den onde Demonswill (James Gunn), som försöker få skolungdomar att skolka och ha föräktenskapligt sex. Frank får en vision av Guds finger och The Holy Avenger som talar med honom. Vissa av Guds barn är utvalda, får han veta. Frank bestämmer sig för att hans uppdrag är att bekämpa brott.

Han syr en röd superhjältedräkt och kallar sig Crimson Bolt. Och sen går han ut på stan och väntar på att få se ett brott. Och väntar. Och väntar, för hur ofta händer det att man ser ett brott? Det här är roligt, men bara därför att vi inte förväntar oss det från en superhjälte. Batman bara sveper fram genom Gotham City och hittar en mördare. Han behöver inte vänta. Vi kan bara reagera med skratt.

Franks dåliga fysiska form och obefintliga stridsträning ställer också till problem, så han gör efterforskningar i serietidningsaffären där 22-åriga Libby (den alltid underbara Ellen Page) arbetar. När hon ser Crimson Bolt på TV misstänker hon genast att det är Frank och till slut blir han tvungen att erkänna. Hon blir överförtjust och förvandlar sig till hans sidekick Boltie. Det här är en roll där Ellen Page vänder våra förväntningar upp och ner. Vi trodde aldrig vi skulle få se Juno göra de saker Boltie gör, bete sig som Boltie gör, eller känna som Boltie gör. Det finns scener - särskilt en scen, och inte den man skulle kunna tro - där jag ville vända bort blicken.

Allt det här gör Super till en väldigt obehaglig film, men den ska vara obehaglig. Den sliter sönder fantasier och visar den fula verkligheten bakom. Den har många beröringspunkter med God Bless America (en annan missförstådd film), men är mycket bättre och mycket modigare. Den visar oss frånstötande galenskap och våldsam psykopati, och påminner oss om att avgrunden aldrig är långt borta.