Letters from Iwo Jima (2006) - 4/6

Ön Iwo Jima, 1945. Andra världskriget rasar och de japanska soldaterna på den strategiskt viktiga ön förbereder sig för den amerikanska attacken som de vet är på väg. Ingen verkar egentligen tro att de kan vinna och slå tillbaka amerikanerna. De är bara där för att sakta ner fienden.

Slaget om Iwo Jima varade i över en månad, med hundratusen amerikaner på den anfallande sidan och 22000 japaner på den försvarande. Av de 22000 var det bara 200 som överlevde slaget. De som inte föll i strid eller vid medvetet dumdristiga frontalattacker tog sina liv för att tillfredsställa bluffbushidoideologin som det japanska kejsardömet tryckt in i deras huvuden. Bättre att dö än att förlora eller ge upp.

Clint Eastwood gjorde två filmer om slaget. Den första, Flags of our Fathers, visade striden ur amerikansk synvinkel, som ju är det traditionella på vår halva av jordklotet. Letters from Iwo Jima ger oss i stället samma händelseförlopp sett från den japanska sidan. Det är en magnifikt välgjord film, men den tog lång tid på sig att börja fungera för mig.

Vi träffar hårt arbetande meniga som ifrågasätter vad de över huvud taget gör där, stenhårda underofficerer som bemöter bristande patriotism och lojalitet med ilsket stryk, den nyanlände generalen med radikala idéer, officerskåren som tycker att han för dem i fördärvet. Vi ser förberedelser inför attacken, soldater som gräver skyttegravar och tunnlar. Alla skriver brev hem, brev som aldrig kommer att sändas. Och jag har en tydlig känsla av att jag har sett alltihop förut.

Letters from Iwo Jima påminner starkt om otaliga andra krigsfilmer. Det som är annorlunda för en amerikansk film är förstås att det är USA:s fiender vi ser, och de är inga karikatyrer eller odjur utan riktiga människor som bara råkade hamna på andra sidan om den här konflikten. Att de dessutom spelas av faktiska japaner i stället för vilka asiatiska skådespelare som helst som kunde tänka sig att tala bruten japanska för en hygglig timlön är förstås en merit.

Men är det tänkt att det ska vara en radikal uppenbarelse att japanerna inte var vildar och monster? Det förstod jag redan. Visst fanns det monster på den japanska sidan, liksom på alla sidor i alla krig, men var det någon som fortfarande trodde att den japanska armén bestod av vidriga varelser? Den poängen hade kanske varit uppseendeväckande på fyrtio- och femtiotalen, men hur konstigt Japan än ibland ser ut genom västerländska ögon så har landet varit "ett av oss" rätt länge nu. Vi vet att de var människor redan 1945.

Det finns riktigt fina ögonblick i Letters from Iwo Jima men det tar ett tag för dem att börja dyka upp. Jag tyckte om scenerna mellan Nishi (Tsuyoshi Ihara), guldmedaljör i OS i Los Angeles 1932, och en amerikansk soldat som lyssnar på hans historier om att umgås med Douglas Fairbanks och frågar om han är berömd eller nåt. Det fungerar också väldigt bra när general Kuribayashi (Ken Watanabe) tänker tillbaka på lyckligare tider när han var hedersgäst på en middag hos amerikanska armén, och hans förhållande till menige Saigo (Kazunari Ninomiya) ger filmen ett meningsfullt hjärta.

Letters from Iwo Jima är alldeles för lång och alldeles för stor del av tiden används till att visa oss sådant vi redan vet och väl känner igen. Men de bra stunderna är bra nog för att den ändå ska vara sevärd.