Warrior (2011) - 6/6

Vi har en ny medlem i klubben "filmer som får vuxna män att gråta". Warrior är en fightingfilm, en film om hårda män som slåss mot andra hårda män, men den hade inte varit så bra som den är om den inte hade haft en genomgående känslomässig kärna. Matcherna betyder något i Warrior.

Dess huvudpersoner är bröderna Conlon, Brendan (Joel Edgerton) och Tommy (Tom Hardy). De växte upp tillsammans med en våldsam alkoholist till far (Nick Nolte) och en mor som till slut fick nog och gav sig av. Tommy följde med henne, Brendan stannade. De har inte träffats sen dess, båda har anledning att hata den andre, och det enda de har gemensamt är att de båda är slagskämpar. Tommy brottades och är krigsveteran, Brendan utövade Mixed Martial Arts på proffsnivå. Det som till slut för dem samman igen är att de oberoende av varandra blir tvungna att börja fightas för pengar, och de hamnar i samma turnering. Det är sexton kämpar, direktutslagning, och fem miljoner dollar till vinnaren.

De två bröderna kunde inte vara mer olika. Brendan är gift med Tess (Jennifer Morrison), har två döttrar och är en populär fysiklärare, omtyckt av sina elever. Brendan och Tess bor i ett vackert hus och ser ut att leva i en förortsidyll, men bakom kulisserna har den yngsta dottern hjärtproblem och sjukhusräkningarna har gjort att paret halkat efter med avbetalningarna på huset. Nu riskerar de vräkning och den enda utväg Brendan ser är att gå tillbaka till ringen. När skolledningen hör talas om hans första match blir han avstängd utan lön, och nu måste han vinna för att överleva.

Tommy lever ensam, tyst och bitter, fylld av minnen från barndomen, moderns sjukdom, kriget i Irak, det han upplevde som broderns svek. Han dyker upp hemma hos sin far efter fjorton års bortovaro, inte för att bygga några broar utan för att han behöver en tränare, och det var fadern i alla fall alltid bra på. Han dikterar villkoren. Det är bara träning, inget annat. Han vill inte höra ett ord som inte handlar om det. Och han vill inte träffa Brendan.

Även i ringen är de olika. Tommy är en brutal stridsmaskin som rusar in i sin fiende och hamrar tills det inte finns något kvar som kan slå tillbaka. Brendan är försiktig, tålmodig, stryktålig och ständigt den som slår ur underläge. Medan Tommy inte verkar ha någon rädsla kvar förefaller Brendan konstant orolig, som om han väntar sig att han ska falla sönder vid nästa träff.

De här rollerna spelas kompetent och uppslukande av Tom Hardy och Joel Edgerton. Jennifer Morrison har en otacksam roll - det finns bara en sak som en fru kan göra i en film som Warrior, och det är att oroa sig och vilja att maken ska sluta slåss - och lyckas därför aldrig bli något annat än Brendans accessoar. Bechdeltestet har inget att hämta här.

Det är Nick Noltes spel som tar hem medaljen. Hans Paddy Conlon är en ex-alkoholist (tusen dagar nykter) som är smärtsamt medveten om allt han har gjort fel i sitt liv. Han försöker bli en bättre människa men fruktar att frälsning och förlåtelse inte ligger inom räckhåll. När Tommy dyker upp gör han allt för att återuppleva gamla tider, men Tommy är inte intresserad och Paddy tar smäll efter smäll. De som står en närmast vet bäst hur de ska såra en.

Den bästa scen jag sett Nick Nolte göra kommer när Paddy försöker besöka Brendan hemma. Han är nykter, han har fått ordning på sitt liv, och nu vill han känna sin son igen, sin svärdotter, sina barnbarn. Men reglerna är stränga: telefon eller brev. Ingen annan kontakt. Det är en hjärtekrossande scen, perfekt utförd med naken sårbarhet av Nolte.

Fightscenerna i Warrior är några av de mest spännande och absorberande jag sett. Om jag ska anmärka på något så är det att jag hellre hade sett en stillastående kamera eller i alla fall en som inte rörde sig lika fort och kaotiskt som kämparna själva. Längre klipp, tydligare action och färre hopp, så att vi hade kunnat följa matchen bättre. Men det är väl inte inne i dag.

Warriors geni är att den löst fightingfilmens grundproblem: vi vet att Rocky kommer att vinna, om det inte råkar vara den första filmen och han sagt att han bara vill stå upp när det är över, och då vet vi att han kommer att stå upp när det är över. I Warrior har vi två huvudpersoner, två hjältar som är fiender till varandra och förr eller senare kommer att mötas. Vi vet inte hur det kommer att gå. Vi vet inte ens vem vi hejar på. Jag kunde i alla fall inte bestämma mig. Båda behöver segern, båda förtjänar den enligt all dramaturgi som finns, båda är karaktärer vi känner och tycker om.

Därigenom har ju Warrior skapat sig ett helt nytt problem. Vad kan det finnas för bra slut på den här historien, när vi inte vill att någon ska förlora och någon ändå måste? Hur Warrior faktiskt löser det problemet - ja, det är då vuxna män börjar gråta.