Lapland Odyssey (orig. Napapiirin sankarit) (2010) - 4/6

Först och främst: När jag började med den här filmbloggen så bestämde jag mig för att använda filmers originaltitlar utom när de var på ett annat alfabet; då använde jag i stället den titel som filmen är mest känd under här i mina hemtrakter. Anledningen var att om jag skulle använda de officiella svenska titlarna skulle jag förr eller senare bli tvungen att skriva sånt som Highlander - bara en överlever, Tom i bollen, Ett herrans liv och Gasen i botten Tony Montana. Och så lågt var jag inte riktigt beredd att sjunka.

Dessutom lät det mig undvika sådana larvigheter som att kalla La Piel Que Habito för The Skin I Live In. Allvarligt talat, en engelsk svensk titel på en spansk film? Vilket geni kom på den idén? Men där illustreras också problemet med den här policyn, nämligen att alla känner till The Skin I Live In och ingen har hört talas om La Piel Que Habito. På samma sätt är Sarahs nyckel eller Sarah's Key betydligt kändare än Elle s'appelait Sarah, Once Upon a Time in Anatolia bekantare än Bir Zamanlar Anadolu'da och Den andalusiska hunden direkt berömd medan Un chien andalou bara frambringar tomma blickar.

Därför tänker jag i fortsättningen använda den titel som bäst förmedlar vilken film det handlar om, och trots den medföljande parentessjukan notera originaltiteln bredvid, när det behövs. Första exemplet är dagens diskussionsobjekt, den finska Lapland Odyssey eller, som finnarna själva skulle säga, Napapiirin sankarit.

Janne (Jussi Vatanen) är arbetslös och bor i en döende nordfinsk by. Männen tar livet av sig så ofta att det finns ett särskilt träd för saken och kvinnorna flyttar därifrån. Janne har dock inte bara lyckats hålla sig vid liv utan skaffa sig en fru, Inari (Pamela Tola). Hon börjar dock tröttna på att jobba för att försörja sin slappande, öldrickande man och en fredagmorgon lägger en 50-euro-sedel på nattduksbordet och säger åt honom att köpa en digitalbox innan de stänger klockan fem.

Janne misslyckas naturligtvis med detta uppdrag och efter ett svavelosande gräl ställer Inari ultimatum: köp en digitalbox. Nu. Eller förlora mig. Bara en sak att göra. Janne samlar ihop sina kompisar Kapu (Jasper Pääkkönen) och Räihänen (Timo Lavikainen) och ger sig ut på digitalboxjakt.

Den här sortens filmer - några deadbeats på quest - har ett fastställt mönster där det blir värre och värre och händer allt mer bisarra och besynnerliga saker, lite i taget så att man hinner genomgå normalisering, och när huvudpersonerna till slut jagas av en steppande björn utklädd till Shirley Temple så är det både jätteroligt och en fullt naturlig följd av vad som hänt hittills. De bästa filmerna i genren, som Harold and Kumar Go to White Castle, driver det mönstret hela vägen i mål och Lapland Odyssey fungerar också som bäst när den följer det.

Men Lapland Odyssey är tyvärr en mycket ojämn film. Ibland är den skratta-högt-rolig. Ibland är den småkul. Ibland segar den bara på. Den har sina fantastiska stunder men alldeles för många mediokra. Den drar i bromsen när den inte borde, och det blir aldrig några steppande björnar, utklädda eller inte. Visst händer bisarra saker, men det kommer ingen stegring. Det är mer eller mindre samma sak hela tiden, småhistorier som avverkas. Bara Jannes desperation och målmedvetenhet stegras.

För mig hoppade Lapland Odyssey fram och tillbaka mellan sevärd och inte sevärd. Skratten, de lustiga situationerna och det faktiskt härliga slutet fick den att landa på rätt sida av gränsen, men jag kan inte låta bli att önska att den hade vågat trampa gasen i botten när det behövdes.