"A guy named Otto Octavius ends up with eight limbs. What are the odds?" I en serietidningsfilm, praktiskt taget 1. Man behöver inte fundera länge efter att ha hört namnet Victor von Doom innan man vet om han är hjälte eller skurk. Tur är väl det, för den här filmens fans är inte vana vid att fundera länge. Eller alls, skulle jag tro.
Korkade filmer fungerar ibland, men bara om de antingen inte bryr sig om att de är korkade eller driver med sin egen dumhet. Fantastic Four kör hårt med vetenskaplig jargong och har två förmenta genier bland huvudrollerna men misshandlar vetenskapen så fullständigt blodig att inte ens det faktum att det är en serietidningsfilm är tillräcklig ursäkt. Den låtsas att den inte utspelar sig i ett serietidningsuniversum samtidigt som den är ett av de värsta exemplen på det. Som om det inte är nog envisas den med att samla ihop dumhet av mer allmänt slag, och slutresultatet blir en riktigt korkad film. Och inte på ett bra sätt.
Den briljante Reed Richards (Ioan Gruffudd) har en hypotes om att evolutionen på Jorden sattes igång av kosmisk strålning. Redan där drar jag öronen åt mig. Han vill ut i rymden och göra ett experiment för att bevisa detta. Finansiären är ovan nämnde Victor von Doom (Julian McMahon), som envisas med att följa med själv, och resten av besättningen utgörs av den orimligt vackra forskaren Susan Storm (Jessica Alba), hennes bror, den irriterande idioten och astronauten Johnny (Chris Evans), och Reeds kompis Ben Grimm (Michael Chiklis), också han astronaut.
Under experimentet i rymden händer en olycka, det "kosmiska molnet" anländer alldeles för fort, och energin bestrålar deras rymdskepp. När de kommer tillbaka till Jorden har de märkliga förmågor. Reeds kropp har blivit elastisk, Susan kan bli osynlig och projicera kraftfält, Johnny kan få sin kropp att brinna och flyga, och Ben förvandlas till ett superstarkt, skottsäkert monster som ser ut att vara gjort av brandgul sten. Inte ens Doom kom undan; hans kropp blir successivt metallisk och han får kontroll över elektricitet.
Vi får de sedvanliga scenerna där karaktärerna upptäcker sina krafter, men de är sämre än vanligt. Johnny är en störig stövel som man inte vill umgås med mer än två sekunder i taget, Ben var grinig redan innan och nu när han är ett stenmonster är han direkt deprimerad, och Reed och Susan tillbringar större delen av tiden med att gnälla om att de var tillsammans en gång i tiden. Inte en enda karaktär vi faktiskt tycker om, alltså.
Omständigheterna gör det inte bättre. Ben hänger på en bro och funderar på att ta livet av sig. Han räddar en man med liknande tankar men det slutar med en massiv trafikolycka, han syns på TV, kompisarna dyker upp och alla måste använda sina krafter för att det inte ska bli katastrof. Brukar detta hända varje gång någon bestämmer sig för att inte hoppa av en bro?
Filmen vrider sig i spiral för att alla ska behöva använda sina krafter. Till exempel kan Reed och Johnny inte ta sig fram till Ben genom folkmassa och reportrar, men Susan kan ju göra sig osynlig. Så hon klär av sig mitt på bron, blir osynlig... och när hon blir synlig igen är Reed och Johnny också där. De tog sig till samma ställe som hon, utan att vara osynliga. Så vad hade vi henne till, igen? Att vara snygg i underkläder, troligen.
Filmen fortsätter med samma brist på logik. Ibland förefaller den bara klumpigt hopklippt; Susan jagas av fans som kallar henne "Invisible Woman" innan hennes bror självsvåldigt gett henne det namnet (okej, han sa "Girl", men det ändrade hon). I serietidningen bär doktor Doom en karakteristisk metallmask, men hur ska vi få filmens Doom att göra det? Jo, folket i hans hemland Latveria har skänkt honom något som tack för hans humanitära insatser. Vad? En sjukt otäck järnmask som man inte kan ha på sig utan att vara superskurk. Trevlig, passande present. När Doom ska iscensätta sin onda plan är hans första steg att eliminera de fyra nyblivna superhjältarna. Varför? Borde han inte oroa sig över polis och militär? Varför just dessa fyra? Hade han automatiskt lyckats om han bara hade gjort det innan de åkte ut i rymden allihop?
I Fantastic Four fungerar inte historien, karaktärerna, humorn, stämningen eller de envisa försöken att skapa vetenskapliga alibin. Den är helt enkelt en ganska standardactionfilm, om än lite mer uppenbart dum än de flesta, som aldrig blir så dålig att man stänger av den. Det är trots allt lite småkul att se de här karaktärerna få liv och skrika "clobbering time" eller "flame on", även om det påminner mig om hur mycket bättre det hade kunnat bli.
Korkade filmer fungerar ibland, men bara om de antingen inte bryr sig om att de är korkade eller driver med sin egen dumhet. Fantastic Four kör hårt med vetenskaplig jargong och har två förmenta genier bland huvudrollerna men misshandlar vetenskapen så fullständigt blodig att inte ens det faktum att det är en serietidningsfilm är tillräcklig ursäkt. Den låtsas att den inte utspelar sig i ett serietidningsuniversum samtidigt som den är ett av de värsta exemplen på det. Som om det inte är nog envisas den med att samla ihop dumhet av mer allmänt slag, och slutresultatet blir en riktigt korkad film. Och inte på ett bra sätt.
Den briljante Reed Richards (Ioan Gruffudd) har en hypotes om att evolutionen på Jorden sattes igång av kosmisk strålning. Redan där drar jag öronen åt mig. Han vill ut i rymden och göra ett experiment för att bevisa detta. Finansiären är ovan nämnde Victor von Doom (Julian McMahon), som envisas med att följa med själv, och resten av besättningen utgörs av den orimligt vackra forskaren Susan Storm (Jessica Alba), hennes bror, den irriterande idioten och astronauten Johnny (Chris Evans), och Reeds kompis Ben Grimm (Michael Chiklis), också han astronaut.
Under experimentet i rymden händer en olycka, det "kosmiska molnet" anländer alldeles för fort, och energin bestrålar deras rymdskepp. När de kommer tillbaka till Jorden har de märkliga förmågor. Reeds kropp har blivit elastisk, Susan kan bli osynlig och projicera kraftfält, Johnny kan få sin kropp att brinna och flyga, och Ben förvandlas till ett superstarkt, skottsäkert monster som ser ut att vara gjort av brandgul sten. Inte ens Doom kom undan; hans kropp blir successivt metallisk och han får kontroll över elektricitet.
Vi får de sedvanliga scenerna där karaktärerna upptäcker sina krafter, men de är sämre än vanligt. Johnny är en störig stövel som man inte vill umgås med mer än två sekunder i taget, Ben var grinig redan innan och nu när han är ett stenmonster är han direkt deprimerad, och Reed och Susan tillbringar större delen av tiden med att gnälla om att de var tillsammans en gång i tiden. Inte en enda karaktär vi faktiskt tycker om, alltså.
Omständigheterna gör det inte bättre. Ben hänger på en bro och funderar på att ta livet av sig. Han räddar en man med liknande tankar men det slutar med en massiv trafikolycka, han syns på TV, kompisarna dyker upp och alla måste använda sina krafter för att det inte ska bli katastrof. Brukar detta hända varje gång någon bestämmer sig för att inte hoppa av en bro?
Filmen vrider sig i spiral för att alla ska behöva använda sina krafter. Till exempel kan Reed och Johnny inte ta sig fram till Ben genom folkmassa och reportrar, men Susan kan ju göra sig osynlig. Så hon klär av sig mitt på bron, blir osynlig... och när hon blir synlig igen är Reed och Johnny också där. De tog sig till samma ställe som hon, utan att vara osynliga. Så vad hade vi henne till, igen? Att vara snygg i underkläder, troligen.
Filmen fortsätter med samma brist på logik. Ibland förefaller den bara klumpigt hopklippt; Susan jagas av fans som kallar henne "Invisible Woman" innan hennes bror självsvåldigt gett henne det namnet (okej, han sa "Girl", men det ändrade hon). I serietidningen bär doktor Doom en karakteristisk metallmask, men hur ska vi få filmens Doom att göra det? Jo, folket i hans hemland Latveria har skänkt honom något som tack för hans humanitära insatser. Vad? En sjukt otäck järnmask som man inte kan ha på sig utan att vara superskurk. Trevlig, passande present. När Doom ska iscensätta sin onda plan är hans första steg att eliminera de fyra nyblivna superhjältarna. Varför? Borde han inte oroa sig över polis och militär? Varför just dessa fyra? Hade han automatiskt lyckats om han bara hade gjort det innan de åkte ut i rymden allihop?
I Fantastic Four fungerar inte historien, karaktärerna, humorn, stämningen eller de envisa försöken att skapa vetenskapliga alibin. Den är helt enkelt en ganska standardactionfilm, om än lite mer uppenbart dum än de flesta, som aldrig blir så dålig att man stänger av den. Det är trots allt lite småkul att se de här karaktärerna få liv och skrika "clobbering time" eller "flame on", även om det påminner mig om hur mycket bättre det hade kunnat bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar