Hade de inte kunnat ta killen som skrev John Cleeses repliker och haft honom till att skriva hela manuset? De roligaste bitarna i Splitting Heirs är när Cleese får häva ur sig absurditeter, och det beror inte på talang - flera av de andra i Splitting Heirs hade kunnat vara lika roliga om de bara hade fått lite bättre material att arbeta med.
Filmen börjar med historien bakom de otursförföljda hertigarna av Bournemouth, som alla såg ut som Eric Idle. På sextiotalet gifte en av dem sig med en amerikanska och bebisen som blev resultatet glömde de på en restaurang. De fick tillbaka honom och livet gick vidare, men naturligtvis var det fel bebis.
Nu får vi träffa Simon Patel (Eric Idle) som uppfostrats av en indisk invandrarfamilj i tron att den är hans egen. Här får filmen faktiskt ut en del humor ur att Eric Idle tydligen levt hela sitt liv med indier utan att misstänka att han inte var deras kött och blod, och ur att han kan se porträtt av Bournemouthsläkten - han är anställd på en bank som ägs av hertigen av Bournemouth - utan att lägga märke till att de allihop, till och med kvinnorna, ser ut exakt som han.
Hertigen av Bournemouth (Jeremy Clyde) dör och arvingen ska ta över. Detta är Henry (Rick Moranis), som uppfostrats i USA och envisas med att åka rollerblades överallt. Det kommer förstås aldrig att slå igenom i Storbritannien då man bör vara nykter när man gör det. Simon blir Henrys vän men upptäcker snart att det förstås är han som är den riktige arvingen till Bournemouth. Han anlitar en advokat (Cleese) som säger att det är ett svårt fall att driva... om nu inte Henry skulle råka dö.
Så Simon och advokaten försöker döda Henry, Henry är övertygad om att Simon är hans bäste vän i landet, Simons biologiska mor (Barbara Hershey) är en sexbomb som tänder stenhårt på honom, och ja, komediklichéerna duggar tätt i en film som har sina enstaka utbrott av humor men sammantaget faller ganska platt.
Varför tillbringade Eric Idle ett par årtionden med att spruta ur sig de här filmerna? Han är en genuint talangfull komiker men ett tag verkade han mer intresserad av att vara nunna på rymmen med Robbie Coltrane än att använda sig av den talangen. Det finns roliga stunder i Splitting Heirs, men större delen av tiden längtar vi bara efter att få se mer Cleese.
Filmen börjar med historien bakom de otursförföljda hertigarna av Bournemouth, som alla såg ut som Eric Idle. På sextiotalet gifte en av dem sig med en amerikanska och bebisen som blev resultatet glömde de på en restaurang. De fick tillbaka honom och livet gick vidare, men naturligtvis var det fel bebis.
Nu får vi träffa Simon Patel (Eric Idle) som uppfostrats av en indisk invandrarfamilj i tron att den är hans egen. Här får filmen faktiskt ut en del humor ur att Eric Idle tydligen levt hela sitt liv med indier utan att misstänka att han inte var deras kött och blod, och ur att han kan se porträtt av Bournemouthsläkten - han är anställd på en bank som ägs av hertigen av Bournemouth - utan att lägga märke till att de allihop, till och med kvinnorna, ser ut exakt som han.
Hertigen av Bournemouth (Jeremy Clyde) dör och arvingen ska ta över. Detta är Henry (Rick Moranis), som uppfostrats i USA och envisas med att åka rollerblades överallt. Det kommer förstås aldrig att slå igenom i Storbritannien då man bör vara nykter när man gör det. Simon blir Henrys vän men upptäcker snart att det förstås är han som är den riktige arvingen till Bournemouth. Han anlitar en advokat (Cleese) som säger att det är ett svårt fall att driva... om nu inte Henry skulle råka dö.
Så Simon och advokaten försöker döda Henry, Henry är övertygad om att Simon är hans bäste vän i landet, Simons biologiska mor (Barbara Hershey) är en sexbomb som tänder stenhårt på honom, och ja, komediklichéerna duggar tätt i en film som har sina enstaka utbrott av humor men sammantaget faller ganska platt.
Varför tillbringade Eric Idle ett par årtionden med att spruta ur sig de här filmerna? Han är en genuint talangfull komiker men ett tag verkade han mer intresserad av att vara nunna på rymmen med Robbie Coltrane än att använda sig av den talangen. Det finns roliga stunder i Splitting Heirs, men större delen av tiden längtar vi bara efter att få se mer Cleese.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar