From Paris with Love (2010) - 3/6

Detta är egentligen två filmer, och den ena är mycket bättre än den andra. Gränsen mellan dem är så uppenbar att jag inte skulle bli förvånad om det fanns två manus som någon fick betalt för att sy ihop till en film för att spara pengar.

Vi tar dem en i taget. Den första är en actionfilm som fick mig att undra vad som hänt med den genren. En gång i tiden handlade det om action, saker som hände, spänning, upphetsning. Nu handlar det om blixtsnabba klipp och desorientering. En gång i tiden fäktades Errol Flynn och Basil Rathbone med varandra. Nu står John Travolta bakom en pelare och slösar löskulor vars måltavlor vi inte har möjlighet att bry oss om.

Bakom detta står Pierre Morel, som gjorde den mycket bra Taken, och Luc Besson som gjort filmer som Léon (fantastisk), The Fifth Element (rolig, harmlös underhållningsfest) och Transporter (mycket bättre än jag väntade mig). Nu har de i stället hjälpts åt med en historia om James Reese (Jonathan Rhys Meyers), assistent till den amerikanske ambassadören i Paris. Reese drömmer om att bli CIA-agent och tar skumt uppdrag efter skumt uppdrag i hopp om att imponera på CIA-cheferna. Han lyckas och får veta att om han klarar det här sista jobbet så är det klart, han är inne.

Jobbet består i att på flygplatsen hämta Charlie Wax (John Travolta med rakat huvud och skägg) och sen hjälpa honom med vad som helst medan han är i Paris. Reese får honom genom tullen och sedan börjar en timslång actionscen - och inte en bra en, heller. Wax drar Reese från plats till plats, skjuter och skjuter, och inget av det betyder något.

Det blir aldrig tid att hämta andan. Det är samma sak om och om igen: Reese och Wax går fram till ett gäng hårdingar, pratar med dem, och sen börjar kulorna flyga. Wax drar ett par olika historier om vad det är de håller på med och när han ändrar sig skäller han ut Reese för att han var dum nog att tro på den förra. Det viktiga är att det är en massa människor som måste skjutas, och Wax är actionhjälten som ska göra det.

Han är dock inte mycket till actionhjälte. Visst, människor dör. I drivor. Karaktären kan uppenbarligen slåss, och döda, och skjuta, och allt annat han behöver. Men vad gör han egentligen? John Travolta ger knappt intryck av att röra sig, för det mesta, kanske för att om man ser ut som John Travolta gör nu för tiden så kan man inte röra sig som Charlie Wax skulle behöva. Det finns aldrig någon känsla av närvaro, av rörelse, av stridens intensitet. Det bara smäller en massa, och sen ligger alla skurkarna döda.

Är det meningen att vi ska hata Charlie Wax? Jag vet i alla fall inget annat sätt att reagera på denne skrävlande, ljugande, högröstade skitstövel till buffel som John Travolta genom episkt överspel försöker förvandla till något charmigt och roligt.

Det blir kväll, några dussin skurkar har dött, och Reese bjuder hem Wax på middag till lägenheten som han delar med fästmön Caroline (Kasia Smutniak). Här börjar den andra filmen, och From Paris with Love blir aldrig sig lik igen. Den byter växel och blir kapabel att följa människor som pratar med varandra, inte bara krutrök och blod. Charlie Wax kan plötsligt sitta och ha ett samtal med människor som om han vore en själv.

Från och med nu dras det ner på actionscenerna, och när det blir action är det betydligt bättre gjort än i första halvan. Inga fler eldstrider i trånga lägenheter, utan nu är det jakt till fots och i bil och Charlie Wax rör faktiskt på sig och vi kan se vad som händer. Filmen blir betydligt smartare och mer intressant, och precis samma sak händer med både Reese och Wax. I stället för en tråkig, meningslös actionfilm som inte producerar ett enda minnesvärt ögonblick får vi en hyggligt välgjord thriller där det viktiga är vad karaktärerna tänker och känner och säger, inte hur fort de kan spotta hett bly.

Det är fascinerande, faktiskt. Hur kunde människorna som gjorde den första halvan också göra den andra? Varför krävde den andra halvan en så lång och obehaglig transportsträcka? Finns det någon som inte - på det ena eller andra sättet - blir besviken på den här filmen?

Fram till middagen hemma hos Reese och Caroline är From Paris with Love en film som lika gärna inte kunde ha gjorts. Därifrån är den helt annorlunda, fortfarande långt ifrån ett mästerverk, men ändå något som kunde ha blivit sevärt om det bara hade tillåtits fylla hela filmen. Varför brydde vi oss om att titta på alla de där döda människorna?