Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer (2007) - 3/6

Det är sällan en uppföljare är så här mycket bättre än sin föregångare. Tyvärr betyder det inte så mycket; det fanns gott om utrymme att bli bättre än Fantastic Four. Den här gången har de skruvat ner de värsta dumheterna, misshandlar inte vetenskapen fullt lika mycket, och har kommit på en betydligt intressantare historia samtidigt som de fått in några bra repliker.

Men de gör sitt bästa för att försvaga historien, fyller den med klichéiga meningslösa skämt, envisas med att återuppliva skurken från förra filmen och placera honom i en berättelse som inte behöver honom, och slutresultatet blir därefter. Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer är bättre än Fantastic Four, men den är fortfarande inte bra.

Susan "Invisible Woman" Storm (Jessica Alba) ska gifta sig med Reed "Mr Fantastic" Richards (Ioan Gruffudd). Det är inte första försöket för något kommer alltid emellan: paparazzi, Reeds vetenskapsprojekt, jordens undergång som måste avvärjas. Reed svär att den här gången ska bli annorlunda, men så dyker något upp i Jordens atmosfär. Föremålet flyger runt planeten, ger ifrån sig kosmisk strålning och orsakar djupa kratrar. Militären ber Reed om hjälp och han bygger en maskin för att spåra föremålet.

Samtidigt vaknar Doktor Doom (Julian McMahon) efter att ha tillbringat två år som metallstaty. Hur överlevde han det? Varför vaknade han? Varför är han inte metallisk längre? Reed ställer den första frågan när han först träffar sin gamle vän/fiende men får inget svar och släpper sedan ärendet. De andra två frågorna var det tydligen bara jag som ställde. Jag föreställer mig att det har med all den kosmiska strålningen att göra, men det hade inte skadat att förklara hur man överlever att vara död i två år. Särskilt som det inte behövs. Det här hade varit en bättre film utan Doom.

Reed lyckas i alla fall spåra det mystiska föremålet och Susans bror Johnny "Human Torch" Storm flyger upp för att genskjuta det. Det visar sig vara en silverfärgad man på flygande surfingbräda (det är faktiskt inte lika fånigt som det låter). Mötet ger Johnny en märklig egenskap: när han rör vid någon av de andra i Fantastic Four byter han krafter med dem. Han ger bort sin flammande kropp och flygförmåga; av Susan får han osynlighet och kraftfält, av Reed får han gummikropp och av Ben "The Thing" Grimm (Michael Chiklis) får han styrka, tålighet och hud av orange sten.

Fantastic Four och Doom hjälps åt för att fånga silversurfaren (Doug Jones kropp, Laurence Fishburnes röst) som stängs in på en militärbas och förhörs. Som brukligt är i de här historierna är militärerna onda och korkade, så de fyra superhjältarna måste prata med silversurfaren och få veta sanningen: han är härold åt den planetätande Galactus, som färdas från värld till värld och tömmer dem på all organisk materia.

Efter att ha läst förra meningen, är du lika sugen på att se Galactus som jag var? Blir du besviken om jag berättar att man aldrig får det? Filmens store skurk, en varelse som agerar i en helt annan division än den jämförelsevis direkt fånige Doktor Doom, och vi får bara se honom som ett svart moln som ibland glöder. Det är ett otroligt slöseri med potential och resurser och den biten av manuset hade fått underkänt på en grundläggande skrivkurs.

Utan att gå in på hur det hela löses så kan jag avslöja att silversurfarens slutliga handlingar - och deras resultat - skapar en hel hög frågetecken som jag vet aldrig kommer att rätas ut. Om slutet mer hade liknat sin serietidningsmotsvarighet, om Doom helt hade uteslutits, om vi hade fått se och höra och lära känna Galactus, då hade detta varit en klart underhållande film som räddade sina huvudpersoner efter den förra filmen. Som den är kommer den nära, men inte ända fram.