Shame (2011) - 5/6

Brandon (Michael Fassbender) lever ensam i en lägenhet som är lika tom och vit som ett laboratorium. Den behöver inte vara mer än så, för den är bara till för att innehålla hans kropp, som i sin tur förvandlats till ett simpelt verktyg. Han håller den i form, men inte för sin hälsas skull. Brandon har bara ett mål: sex.

Han förför. Han betalar. Han fyller lådor och hårddiskar med porr. Han masturberar tvångsmässigt. Men det är aldrig nog och kan aldrig bli nog, för Brandons inre är ett hål och det enda han kan komma på att försöka fylla det med är sex och sex och mer sex. Njutningen har sedan länge försvunnit och det enda som finns kvar är lidande och självbestraffning, men det hindrar honom inte från att fortsätta. Han kan inte se en kvinna utan att tänka tanken. Han går rakt från en avsugning till en trekant med två prostituerade. För Brandon finns ingen gräns att nå, bara en jakt som alltid fortsätter.

Brandon är snygg och smart. I sitt professionella liv är han skicklig, framgångsrik och respekterad. Han går ut och dricker med sin chef (James Badge Dale) som tafatt försöker få kvinnor på fall men får se sig brädad av Brandon, som inte ens förefaller anstränga sig. Ingen anar att han bara är ett skal.

Utom en person. En kvinna som ständigt lämnar meddelanden på hans telefonsvarare och ber honom lyfta luren, ringa tillbaka, höra av sig. Hon provar allt mer desperata åtgärder - vid ett tillfälle påstår hon sig vara döende i cancer - men Brandon reagerar inte ens på ljudet av hennes röst. En dag kommer han hem och hon står i hans dusch. Det visar sig vara hans syster Sissy (Carey Mulligan).

Sissy är Brandons motsats. Hon är en slarver med sångerskedrömmar, en kringluffande romantiker som snabbt fäster sig vid nya män och får se sig dumpad gång på gång. Hennes armar är täckta med ärr, hennes tal är snabbt och hämningslöst, hennes behov är omedelbara och påträngande. Brandon låter henne sova på soffan även om han förmodligen inte skulle kunna förklara varför.

Sissys närvaro förändrar Brandons liv. Han har inget behov av åskådare, inget behov av andra människor utom som sexdockor. Det finns något i syskonens bakgrund som har gjort dem båda till det de är, men filmen tar det visa beslutet att inte gå in i detalj. Shame handlar inte om hur man blir som Brandon, den handlar om hur det är att vara Brandon.

Det lyckas den visa, tack vare en episk prestation från Michael Fassbender. Varje gång jag sett honom har han varit fantastisk men i Shame går han steget längre och gör en insats som får mig att undra hur den ens var möjlig. Jag tänker på vad det innebar att spela Brandon och försöker föreställa mig att göra det, att ställa mig inför kamerorna och göra det Michael Fassbender gjort. Jag hade samma tankar om Isabelle Adjani i Possession, och de två rollerna förtjänar att nämnas tillsammans. Michael Fassbender etablerar sig härmed som en av sin tids största skådespelare.

Trots det blev jag besviken på Shame. Om manuset hade haft lika bra koll som Michael Fassbender hade detta varit en briljant film, men berättelsen vet inte vart den vill bli av. Här finns sekvenser som bara är en bit av vardagen, och inte en särskilt intressant vardag heller. Då och då blir det tråkigt. Det är svårt att få grepp om Brandon där han genomgår en hackig karaktärsutveckling som aldrig når en upplösning. Karaktärer introduceras och verkar viktiga för Brandon, men försvinner spårlöst. Hans beteende är ojämnt och ibland oförklarligt.

Shame är ett klassiskt exempel på en film där en massa skicklighet inte når hela vägen fram. För det finns skicklighet här, tvivla inte på det. Inte bara Michael Fassbender utan resten av skådespelarna, regissören Steve McQueen (nej, inte den Steve McQueen), fotot, musiken, allting samarbetar, och om alla de ingredienserna hade funnits i en film med en klar historia så hade den varit en av sitt års bästa filmer. Som det är, är Shame bara riktigt bra.