Om jag hade vetat mer om baseball hade jag kanske tyckt bättre om den här filmen. Den utgår ifrån att tittaren är bekant med denna väldigt amerikanska, väldigt artificiella och - ärligt talat - ganska tråkiga sport. Om man inte känner till dess statistikfixering, inte kan spotta ur sig vad "at bat" betyder och inte spontant förstår den tydligen enorma skillnaden mellan att spela "first base" och "second base", då gör Moneyball det svårt för en att tycka om den. Jag kan uppskatta dramat i historien, jag tycker om skådespelarprestationerna, men jag tillbringar alldeles för mycket tid med att försöka förstå vad det egentligen är som händer.
Det som händer är att Billy Beane (Brad Pitt) som yngling var ett baseballöfte som gav upp ett stipendium till Stanford för att bli proffsspelare. Han var ett fenomen eftersom han behärskade alla fem färdigheter som används inom baseball: han kunde fånga, springa, kasta, träffa, och slå hårt. Tyvärr visade sig hans talang lova mer än den kunde hålla och karriären blev en besvikelse. Nu sköter han laget Oakland Athletics men lider av en liten budget och att hans bästa spelare flyr till bättre lag.
Under ett av många besök hos andra lag för att jaga spelare stöter han på den unge Peter Brand (Jonah Hill), som hävdar att precis alla inom baseball gör fel. De traditionella sätten att utvärdera spelare är helt fel. Peter följer den allmänt avfärdade rebellen Bill James och har byggt ett eget system. Han identifierar undervärderade spelare, och det är precis vad Billy Beane behöver. Han anställer den unge mannen, och tillsammans börjar de bygga upp ett nytt Oakland Athletics. De motarbetas av de konservativa talangscouterna och av lagets tränare Art Howe (Philip Seymour Hoffman).
Så här långt är det en enkel historia att följa. Vi har klara hjältar och skurkar och ett tydligt sätt att mäta seger. Men vad betyder det egentligen att Oakland Athletics förlorar sju matcher på raken? Jag har ingen emotionell koppling till det; jag vet att baseballag spelar en väldig massa matcher så jag antar att sjuförlustersstreaks händer ibland. Det når inte fram till mig.
Och jag förstår aldrig filosofin. En viktig del är att Billy Beane och Peter Brand inte bryr sig om hur spelarna tar sina baser, om de gör det genom att klämma till bollen eller genom "walks". Så i strategin ingår att "walka" mer, så mycket som möjligt. Det handlar om att ta baser, ingenting annat. Men problemet är att jag har läst och läst och jag fattar fortfarande inte hur man aktivt försöker "walka". Det händer bara när kastaren tillåter det, eller klantar sig. Jag tillbringar alldeles för stor del av filmen med att undra över det.
Moneyball har sina briljanta scener som påminner om de mest spännande bitarna av The Social Network, men också alldeles för många scener med människor som bara pratar skit med varandra, hagglar och dealar, ljuger och förhandlar. Jag hatar det i verkligheten och det ska mycket till för att jag ska gilla det på film. Och slutet kommer abrupt och tamt, som om filmen brann ut.
Trots allt detta kan jag omöjligt kalla Moneyball för en dålig film. När den fungerar fungerar den utmärkt. Jonah Hill visar en skådespelartalang jag inte anade att han hade. Brad Pitt är en konsekvent skicklig veteran och om inte annat är han trevlig att vila ögonen på. Philip Seymour Hoffman är den som klarar sig sämst, vilket är märkligt; normalt är det underhållande att titta på honom oavsett vem han spelar. Till och med som den slemmige Freddie Miles i The Talented Mr. Ripley sken han, men här är han bara obehaglig om än lika skicklig som vanligt.
Att jag inte tyckte bättre om Moneyball än jag gjorde är mer mitt fel än filmens, men samtidigt tycker jag att jag kan klandra en film som kräver så här mycket specialiserad förkunskap för att lyckas. Den är säkert väldigt bra för en baseballintresserad amerikan, men för den här sportointresserade svensken är den bara okej.
Det som händer är att Billy Beane (Brad Pitt) som yngling var ett baseballöfte som gav upp ett stipendium till Stanford för att bli proffsspelare. Han var ett fenomen eftersom han behärskade alla fem färdigheter som används inom baseball: han kunde fånga, springa, kasta, träffa, och slå hårt. Tyvärr visade sig hans talang lova mer än den kunde hålla och karriären blev en besvikelse. Nu sköter han laget Oakland Athletics men lider av en liten budget och att hans bästa spelare flyr till bättre lag.
Under ett av många besök hos andra lag för att jaga spelare stöter han på den unge Peter Brand (Jonah Hill), som hävdar att precis alla inom baseball gör fel. De traditionella sätten att utvärdera spelare är helt fel. Peter följer den allmänt avfärdade rebellen Bill James och har byggt ett eget system. Han identifierar undervärderade spelare, och det är precis vad Billy Beane behöver. Han anställer den unge mannen, och tillsammans börjar de bygga upp ett nytt Oakland Athletics. De motarbetas av de konservativa talangscouterna och av lagets tränare Art Howe (Philip Seymour Hoffman).
Så här långt är det en enkel historia att följa. Vi har klara hjältar och skurkar och ett tydligt sätt att mäta seger. Men vad betyder det egentligen att Oakland Athletics förlorar sju matcher på raken? Jag har ingen emotionell koppling till det; jag vet att baseballag spelar en väldig massa matcher så jag antar att sjuförlustersstreaks händer ibland. Det når inte fram till mig.
Och jag förstår aldrig filosofin. En viktig del är att Billy Beane och Peter Brand inte bryr sig om hur spelarna tar sina baser, om de gör det genom att klämma till bollen eller genom "walks". Så i strategin ingår att "walka" mer, så mycket som möjligt. Det handlar om att ta baser, ingenting annat. Men problemet är att jag har läst och läst och jag fattar fortfarande inte hur man aktivt försöker "walka". Det händer bara när kastaren tillåter det, eller klantar sig. Jag tillbringar alldeles för stor del av filmen med att undra över det.
Moneyball har sina briljanta scener som påminner om de mest spännande bitarna av The Social Network, men också alldeles för många scener med människor som bara pratar skit med varandra, hagglar och dealar, ljuger och förhandlar. Jag hatar det i verkligheten och det ska mycket till för att jag ska gilla det på film. Och slutet kommer abrupt och tamt, som om filmen brann ut.
Trots allt detta kan jag omöjligt kalla Moneyball för en dålig film. När den fungerar fungerar den utmärkt. Jonah Hill visar en skådespelartalang jag inte anade att han hade. Brad Pitt är en konsekvent skicklig veteran och om inte annat är han trevlig att vila ögonen på. Philip Seymour Hoffman är den som klarar sig sämst, vilket är märkligt; normalt är det underhållande att titta på honom oavsett vem han spelar. Till och med som den slemmige Freddie Miles i The Talented Mr. Ripley sken han, men här är han bara obehaglig om än lika skicklig som vanligt.
Att jag inte tyckte bättre om Moneyball än jag gjorde är mer mitt fel än filmens, men samtidigt tycker jag att jag kan klandra en film som kräver så här mycket specialiserad förkunskap för att lyckas. Den är säkert väldigt bra för en baseballintresserad amerikan, men för den här sportointresserade svensken är den bara okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar