Hitler är på statsbesök i Mussolinis fascistiska Italien och ska hyllas med en enorm folkfest och parad i Rom. Upphetsning råder i huvudstaden; det här är landets chans att visa upp sin prakt och storhet för bundsförvanten i norr. Alla ska till paraden.
I en billig lägenhet väcker hemmafrun Antonietta (Sophia Loren) sina sex barn och sin man, och får familjen i ordning inför den stora händelsen. Det är en kaotisk stund med alla badrumsbesök, påklädningar, gymnastik och frukostar som ska samordnas innan de kan marschera ut genom ytterdörren och iväg mot mötet med Hitler. Trappuppgångarna fylls av människor, alla med samma mål.
Utom Antonietta själv, som stannar för att ta hand om hemmet. "Just ja, ni har ju ingen hemhjälp", säger en annan fru, kanske elakt, kanske bara obetänksamt. Plötsligt är det tyst och stilla. Antonietta förefaller helt ensam i ett ödsligt, tyst hyreshus. De enda människorna som rör sig där är portvakten (Francoise Berd) och så en man, Gabriele (Marcello Mastroianni) som sitter ensam i sin lägenhet. Varför är inte han på paraden?
Antoniettas enda sällskap är den visslande beostaren Rosmunda som tar första bästa chans att flyga ut genom ett öppet fönster. Som tur är landar hon utanför Gabrieles fönster och Antonietta går dit för att locka in Rosmunda.
Det är mötet mellan dessa två människor som En alldeles särskild dag rör sig runt. Den fattiga, jäktade, trötta, ogenomtänkt patriotiska Antonietta och den bildade, kultiverade, politiskt medvetna, regimkritiska Gabriele. De är båda två genuint ensamma människor. Antonietta är så van vid att lämnas för sig själv i lägenheten att hon lagt sig till med vanan att säga sina tankar högt. Gabriele har en vän som han nästan desperat försöker nå per telefon men som inte verkar vilja tala med honom. Trots sina olikheter dras Antonietta och Gabriele till varandra. Kanske i brist på alternativ men kanske av djupare orsaker.
Den första biten av En alldeles särskild dag, där Antonietta väcker och får ordning på sin familj, fann jag helt ointressant medan jag såg den (men nu i efterhand inser jag hur essentiell den är för berättelsen), men i samma ögonblick som huset tömts och Antonietta sätter sig ner för att dricka det kaffe som de andra lämnat kvar i botten på sina koppar hade filmen tag i mig och den släppte aldrig. En alldeles särskild dag talar med ord men nästan ännu mer med gester, blickar, antydningar och tankar som aldrig ges form.
Det är en vacker historia, en sorglig historia, en historia utan uppenbar upplösning men som förmedlas genom briljant foto och underbar cinematografi - efter en genomtittning har redan fyra sekvenser fastnat i huvudet. En alldeles särskild dag är den sortens film som man vill se om och om igen, för att upptäcka fler och fler små detaljer. Jag såg en uppsjö på första titten och något säger mig att jag missade nio av tio.
I en billig lägenhet väcker hemmafrun Antonietta (Sophia Loren) sina sex barn och sin man, och får familjen i ordning inför den stora händelsen. Det är en kaotisk stund med alla badrumsbesök, påklädningar, gymnastik och frukostar som ska samordnas innan de kan marschera ut genom ytterdörren och iväg mot mötet med Hitler. Trappuppgångarna fylls av människor, alla med samma mål.
Utom Antonietta själv, som stannar för att ta hand om hemmet. "Just ja, ni har ju ingen hemhjälp", säger en annan fru, kanske elakt, kanske bara obetänksamt. Plötsligt är det tyst och stilla. Antonietta förefaller helt ensam i ett ödsligt, tyst hyreshus. De enda människorna som rör sig där är portvakten (Francoise Berd) och så en man, Gabriele (Marcello Mastroianni) som sitter ensam i sin lägenhet. Varför är inte han på paraden?
Antoniettas enda sällskap är den visslande beostaren Rosmunda som tar första bästa chans att flyga ut genom ett öppet fönster. Som tur är landar hon utanför Gabrieles fönster och Antonietta går dit för att locka in Rosmunda.
Det är mötet mellan dessa två människor som En alldeles särskild dag rör sig runt. Den fattiga, jäktade, trötta, ogenomtänkt patriotiska Antonietta och den bildade, kultiverade, politiskt medvetna, regimkritiska Gabriele. De är båda två genuint ensamma människor. Antonietta är så van vid att lämnas för sig själv i lägenheten att hon lagt sig till med vanan att säga sina tankar högt. Gabriele har en vän som han nästan desperat försöker nå per telefon men som inte verkar vilja tala med honom. Trots sina olikheter dras Antonietta och Gabriele till varandra. Kanske i brist på alternativ men kanske av djupare orsaker.
Den första biten av En alldeles särskild dag, där Antonietta väcker och får ordning på sin familj, fann jag helt ointressant medan jag såg den (men nu i efterhand inser jag hur essentiell den är för berättelsen), men i samma ögonblick som huset tömts och Antonietta sätter sig ner för att dricka det kaffe som de andra lämnat kvar i botten på sina koppar hade filmen tag i mig och den släppte aldrig. En alldeles särskild dag talar med ord men nästan ännu mer med gester, blickar, antydningar och tankar som aldrig ges form.
Det är en vacker historia, en sorglig historia, en historia utan uppenbar upplösning men som förmedlas genom briljant foto och underbar cinematografi - efter en genomtittning har redan fyra sekvenser fastnat i huvudet. En alldeles särskild dag är den sortens film som man vill se om och om igen, för att upptäcka fler och fler små detaljer. Jag såg en uppsjö på första titten och något säger mig att jag missade nio av tio.
1 kommentar:
jag sade ju att du skulle gilla den. Känns bara som kvalitet rakt igenom om du frågar mig. Såhär är bra film! Tack för texten.
Skicka en kommentar