Dawn of the Planet of the Apes (2014) - 6/6

Den förra Apornas planet-filmen var en enormt felbemängd film som på något sätt lyckades bli fantastisk ändå, främst genom sin otäckt verklighetstrogna CGI som användes till att skapa scener som inte liknade något jag sett förut, en huvudperson som var en av de trovärdigaste ickemänskliga karaktärerna någonsin, och en välsmidd historia som slutade med ett kraftfullt känslomässigt klimax.

Jag hade inga större förhoppningar om uppföljaren, men den överraskade mig. Den har färre uppenbara fel än föregångaren men kanske inte lika mäktig berättelse, men där föregångaren gav oss enstaka ickemänskliga karaktärer får vi här ett helt ickemänskligt samhälle. Liksom Caesar i Rise of the Planet of the Apes är aporna i Dawn of the Planet of the Apes inte människor i apmasker, de är intelligenta apor. De har byggt sin egen värld, formad av deras tankar, instinkter och erfarenheter. De har hus, eld, spjut, skolor, lagar.

Under tiden har människornas värld gått under. Viruset som gav Caesar intelligens och skulle bota Alzheimers visade sig vara en dödlig farsot och när filmen börjar har det gått två år sedan aporna såg minsta tecken på mänskligt liv. De utgår ifrån att de är utrotade. Chimpansen Caesar (Andy Serkis) sörjer dem, medan orangutangen Maurice (Karin Konoval) säger att han aldrig kände dem som Caesar gjorde. Han såg bara deras dåliga sidor.

Men en dag så dyker en människa upp i skogen. Det är Carver (Kirk Acevedo), som skräckslagen skjuter en av aporna och ropar på sina vänner, en liten grupp människor ledda av Malcolm (Jason Clarke). Aporna samlas, ledda av Caesar som beordrar människorna att ge sig av. De flyr tillbaka till San Francisco, där de människor som visat sig immuna mot viruset försöker återuppbygga civilisationen under Dreyfus (Gary Oldman).

Deras rapporter om apor som bär vapen och kommunicerar tas först inte på allvar. Sen dyker Caesar och andra apor upp till häst för att förklara att de vill ha fred men kommer att slåss för att försvara sitt hem om det behövs, och då splittras överlevarna i tjabbande falanger. En del vill attackera. Andra vill isolera sig. Men bränslet håller på att ta slut, och Malcolms gäng var i apornas skogar för att se om en gammal damm gick att använda så att San Francisco fick ström igen. Det var Dreyfus plan hela tiden; strömmen skulle hålla igång civilisationen.

Det är här filmen blir riktigt bra. Det är inte apor mot människor. Båda sidor har sina aggressiva och välvilliga falanger. Hos människorna skyller Carver aporna för allting och vill helst skjuta av dem. Hos aporna är Koba (Toby Kebbell) en aggressiv människohatare. Dreyfus vill plundra de gamla arsenalerna och starta krig mot aporna. Malcolm får tre dagar på sig att hitta en fredlig lösning, men hur intelligent Caesar än är så är han ändå en främmande varelse och hans värld en främmande plats. Det är fantastiskt välbalanserat.

Visst finns det saker som hade kunnat förbättras, precis som i föregångaren. I början använder aporna teckenspråk och när de någon enstaka gång pratar, med ord som trycks fram genom illa lämpade stämband, är det för att ge extra tyngd till sina ord eller för att det är enda sättet att nå fram till människorna. Mot slutet häver de ur sig hela konversationer, även när det bara är apor närvarande.

Ett ögonblick gjorde mig genuint förbluffad, jag hade aldrig gissat att det skulle hända, och trist nog så följdes det av ett ögonblick som fick mig att skrika "nej!" rätt ut. Det var en fruktansvärt lam uppföljning som stal mycket av filmens känslomässiga kraft.

Men det är faktiskt småsaker. Dawn of the Planet of the Apes innehåller trovärdiga karaktärer på alla sidor av konflikten, en fängslande historia, och effekter så briljanta att de inte ens märks. Jag ser fram emot nästa del i serien - och detta kommer från någon som aldrig hade sett en bra Apornas planet-film före 2012.