Den här filmen känns som om den hade ett dussin manusförfattare, en del skickliga, en del klåpare, och inte en enda av dem var överens med nån av de andra om nånting. Inte om löptiden, inte om stämningen, inte om graden av realism, inte om karaktärernas personligheter, inte ens om vilka karaktärer som skulle få vara med.
Först verkar The Amazing Spider-Man 2 göra ett allvarligt försök att fånga den dubbla stämningen från serietidningen, med humor och mörker i blandning. Den verkar till och med vara på god väg att lyckas. Sen svänger den åt höger, sen åt vänster, sen tillbaka tills jag inte vet vad den försöker göra längre.
Kärleksscenerna mellan Peter Parker (Andrew Garfield) och Gwen Stacy (Emma Stone) är så pinsamma att jag vrider på mig - kanske hade andra skådespelare kunnat få ut nåt av de replikerna men det hade varit bättre att ge de här två bättre repliker. Green Goblin (Dane DeHaan), Spindelmannens ärkefiende, är med i några minuter. Den andre skurken i filmen, Electro (Jamie Foxx), börjar som en så utpräglad karaktär att han gränsar till parodi. Peters sökande efter sanningen om sina försvunna föräldrar engagerar mig aldrig. En karaktär är en så patetiskt klichéartad tysk ond vetenskapsman att jag hade svårt att tro vad jag såg - han till och med säger und i stället för "och". Man hade lätt kunnat klippa bort en halvtimme och ha en bättre film.
Men. Actionscenerna har hämtat upp sig, nu har de både närhet och tyngd. Historien rör sig framåt på ett meningsfullt sätt som pekar mot en uppföljare jag faktiskt ser fram emot. Peter plågas av tankar på Gwens far, George Stacy (Denis Leary) som dog i förra filmen, och hans konflikt inför sina löften och plikter berör. När Dane DeHaan fortfarande spelar Harry Osborn är han så bra att jag genast började leta efter andra filmer han varit med i, och hans Harry är en trovärdig och tilltalande karaktär, med en moralisk utveckling som är begriplig och intressant.
Och sen får vi en riktigt bra version av en av de mest legendariska och omdiskuterade serietidningsscenerna någonsin, en som är trogen sitt arv och samtidigt får det att fungera i ett nytt medium. Den följs av en kort rad scener som bara blir bättre och bättre tills filmen avslutar fantastiskt och under eftertexterna sitter jag bara och undrar varför den inte var så jävla bra hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar