Jag vet hur mycket hyllningsrop och fina priser den här filmen har fått, men jag tillbringade hela löptiden med att undra när det skulle dyka upp något jag inte hade sett massor med gånger tidigare. Ett outhärdligt arsel är med om något hemskt och får se olycka och blir därmed en bättre människa, och blir under tiden vän med någon han brukade hata. Och så finns det förstås en stark kvinna som kan sätta arslet på plats. Är det något som känns nytt?
Arslet är ett riktigt arsel. Ron Woodroff (Matthew McConaughey) är en rasistisk, sexistisk, homofob rodeocowboy som en dag i mitten av åttiotalet diagnostiseras med HIV och ges trettio dagar att leva. Först vägrar han acceptera diagnosen - han hotar att spöa upp läkaren som vågade fråga om han någonsin haft sex med en man - men snart söker han sig i stället till alternativa och experimentella mediciner. Han vill ha AZT, som ska testas på sjukhuset där den tuffa doktor Eve Saks (Jennifer Garner) jobbar. Men hon kan inte hjälpa honom; han måste i så fall vara med i studien och den är redan igång.
Ron får tag i AZT ändå, via en mutad sjukhusstädare. Sen tar han sig till ett mexikanskt sjukhus där en läkare som förlorat sin licens skriver ut vitaminer och andra vagt newageiga generalbotemedel. Han smugglar in medicinerna till USA. På ett sjukhus träffar han Rayon (Jared Leto), en campy transkvinna som han först hatar, i enlighet med sin personlighet. Allt eftersom tiden går börjar de samarbeta. Ron får tag i medicin, Rayon fixar kunder. Det blir ett litet företag.
Under tiden börjar dr Saks, liksom Ron, tvivla på AZT, men hennes chef dr Sevard (Denis O'Hare) vill fortsätta. Saks och Ron utkämpar samma strid på varsitt håll och blir samtidigt vänner. Företaget växer och Ron åker till Japan och till Europa.
McConaughey och Leto fick varsin Oscar men jag tyckte McConaughey spelade en kliché på ett klichéigt sätt och Leto gav intryck av att försöka Oscarbaita genom att spela gay/trans, vilket känns väldigt 1993. Det räcker inte längre och jag såg ingenting i någondera prestationen som förtjänade en statyett. Och Jennifer Garner spelade som hon brukar vilket är väldigt bra när det fungerar (Catch and Release, Juno) och mindre bra när det inte gör det (13 Going on 30, den här filmen).
Resultatet är inte dåligt, precis. Det är bara väldigt, väldigt ordinärt. Jag har ingen aning om varifrån hyllningarna kommer. För mig är Dallas Buyers Club ännu en film i massan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar