Det här är ännu en film ur found footage-genren, som jag aldrig försökt dölja min avsmak för. Den får mig att ställa samma frågor som alla de filmerna får. Varför fortsätter man filma med handkamera medan alla de här sakerna händer? Varför är det knappt nån som tittar på den skumme typen som fortsätter filma medan han går baklänges nerför en trappa? Vem sköter klippningen? Hur får man så bra bild- och ljudkvalité trehundra meter under marken? Hur kommer det sig att det alltid finns precis lagom med ljus för att visa det man vill och inget annat?
Bortsett från det så är faktiskt As Above, So Below rätt bra. I alla fall betydligt bättre än jag väntade mig och betydligt bättre än den förtjänar att vara, med tanke på att den inte ens kan bestämma sig för om den är en skräckfilm eller National Treasure-gåtknäckeri.
Om den siktade på det senare så gjorde den i alla fall ett bra försök att matcha den korkade premissen. Varför döljs hemligheter bakom gåtor? Antingen vill man att någon ska hitta dem, och då berättar man hur man gör det, eller så vill man inte, och då lämnar man inga ledtrådar.
Men nog om det. Gåtknäckaren i As Above, So Below är Scarlett Marlowe (Perdita Weeks) vars far var besatt av sökandet efter de vises sten, en besatthet hon har tagit över. Hon har slutligen hittat den avgörande pusselbiten och gör sig redo för ett sista äventyr. Tillsammans med sin kameraman Benji (Edwin Hodge) och gamle kompis George (Ben Feldman) försöker hon hitta till rätt ställe, nånstans under Paris.
Till detta behöver de hjälp från de lokala kidsen Papillon (François Civil), Souxie (Marion Lambert) och Zed (Ali Marhyar) som tydligen har som hobby att smyga omkring i de avstängda delarna av Paris katakomber.
De här bitarna av filmen är rätt smetiga och klichéfyllda, men i motsats till hur det brukar vara gör filmen en uppryckning så fort karaktärerna kommit under marken. Katakomberna är ett otäckt ställe, även om filmen hade tjänat på att ge oss en lite klarare bild av rummen som karaktärerna rör sig igenom, och vi faller långsamt ner i en helt annan värld.
Det stora problemet med filmen är att jag hela vägen igenom hade ångest inför slutet. Jag visste att det skulle vara tomt, meningslöst och avsnoppat. Jag hade inte fel, men jag hade inte helt och hållet rätt heller. Och den sista stunden innan lyckas faktiskt bli så pass bra att det är okej, på det hela taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar