Pearl Harbor (2001) - 2/6

Varför heter den här filmen Pearl Harbor? Den har praktiskt taget ingenting med attacken att göra, som dessutom tillsnickrats och anpassats för att kunna klämmas in i en amerikansk film sextio år senare. Historielösheten är epidemisk.

Men vi börjar med den faktiska historien, som hade kunnat göras till en egen och kanske inte usel film om man bara skippat allt krigstramset. Mitt i berättelsen finner vi Ben Affleck som Rafe McCawley, en helylleamerikansk bondpåg som drömt om att flyga sen han var liten tillsammans med kompisen Danny Walker (Josh Hartnett).

De sökte till militären tillsammans och har blivit stridspiloter. 1941 har andra världskriget börjat i Europa men det har inte nått USA än, och de två tillbringar sina dagar med att öva, drömma om strid, och försätta sig själv i trubbel med skämt planerade av någon som sett Top Gun. När de inte flörtar med sjuksköterskor, förstås, unga kvinnor vars primära mål i livet verkar vara att nånstans bland alla de stendumma mansgrisar de möter hitta en vettig karl.

Rafe visar sig förstås vara den vettige karlen, åtminstone för Evelyn (Kate Beckinsale). De har sitt Meet Cute när han tigger sig igenom ett fystest - dyslektikern Rafe kan inte ens identifiera bokstäverna på syntesttavlan - och sen får vi ta oss igenom en kärlekshistoria som för det mesta är steril och klichéig och annars består av klumpiga försök till komik via så revolutionerande medel som ivägskjutna champagnekorkar. En snabbkurs i hur man får omkull sjuksköterskor med hjälp av kemiskt framkallade tårar försummas inte heller.

Rafe blir antagen till Eagle Squadron, RAFs amerikanska avdelning, och ger sig av till Europa för att slåss mot tyskarna. Han blir nerskjuten och rapporteras död, vilket öppnar dörren för en kärlekshistoria mellan Evelyn och Danny. Den är för övrigt betydligt intressantare än den mellan Rafe och Evelyn men prognosen ser inte vidare bra ut; givetvis är Rafe inte död utan kommer tillbaka och finner att hans flickvän och hans barndomsvän börjat nuppa i hans frånvaro. Finns det inte nåt om det i The Bro Code?

Över till själva attacken. Dess annalkande visas i scener som verkar tagna från en helt annan film. Amerikanska underrättelsetjänsten fångar upp sändningar och dechiffrerar, proffs försöker förutsäga vad japanerna tänker göra, och det finns förstås en smarting som räknar ut det men inte blir lyssnad på. Samtidigt ser vi japanerna planera den kommande slakten, helt utan entusiasm.

Japanerna i den här filmen har det verkligen dystert. De ska iscensätta en förlamande attack och beter sig som om de är tvungna. Det kanske kan förklaras av att motivet för attacken - enligt filmen - var att Japan nästan hade slut på olja. Japanernas motvilja kulminerar när attacken är över och de ger varandra deppiga blickar - "I fear we have awakened a sleeping giant". Om det hade varit en amerikansk attack hade det varit en massa highfiveande och utbasunerad patriotisk musik.

Så vi har ett triangeldrama som av någon anledning störs av instoppade scener med japaner som planerar något de helst vill slippa. När attacken väl kommer, i en oändlig scen av korta klipp, har den inte ens den förväntade funktionen att tvinga ihop Rafe och Danny igen; vid det laget har de redan överbryggat sin klyfta genom den väl beprövade metoden att supa till ihop. För handlingen är attacken helt irrelevant, och för attacken spelar det ingen som helst roll att Rafe och Danny hånglat med samma sjuksköterska. Det här hade varit mycket bättre som två filmer.

Eller rentav tre, för parallellt med de här två historierna berättas en tredje via en handfull scener som inte tillför annat än utfyllnad, ett märkligt val i en så här lång film. Det är historien om Dorie Miller (Cuba Gooding Jr), som till skillnad från Rafe och Danny fanns i verkligheten och faktiskt begick hjältedåd under Pearl Harbor-attacken. Men hans historia ges ingen chans att blomstra, den är bara intryckt bland allt det andra som om nån halvvägs genom manusskrivandet fick för sig att man måste ha med en svart nånstans. Eller injicera lite verklighet, kanske.

När attacken är över planeras en hämndaktion, Doolittleräden under befäl av Jimmy Doolittle (Alec Baldwin), och både Danny och Rafe ska förstås vara med. Detta är den bästa biten i filmen, en välgjord sekvens som nästan lyckas dölja att den egentligen är till för att lösa triangeldramat och möjliggöra ett lyckligt slut. Den lär dock också ha förvirrat en och annan tittare som undrar varför en massa japanska soldater hängde i Kina, en situation som berördes med en halv replik en god stund senare.

Pearl Harbor försöker pressa ihop två-tre historier till en och gör det klumpigt. Den snor sitt namn från en händelse den har föga koppling till. Den är alldeles för lång, vilket hade kunnat fixas genom att stryka all utfyllnad. I korthet är det här en film med personlighetsklyvning, och båda halvorna hade behövt jobb för att bli bra. Men de hade kunnat nå dit.