Såna här filmer är svåra att recensera rättvist. När jag ser filmer som Lejonkungen, Up, WALL-E, Brave, Wreck-It Ralph eller Toy Story 3 - filmer som är gjorda för att både barn och deras föräldrar ska ha jättekul och lyckas med den föresatsen - så är det bara att skriva precis vad jag tyckte och bedöma filmen utefter det. Men när jag ser Despicable Me, en film gjord med lika stor skicklighet som de ovanstående men mer tydligt riktad till barnen snarare än de vuxna, så kan jag inte annat än att ge den en sämre recension trots att dess primära målgrupp förmodligen älskar den. Å andra sidan är det i sig meningsfullt: jag sätter hellre barn framför Wreck-It Ralph eller Brave än framför Despicable Me, även om jag inte behöver titta själv. Av de filmerna lär de sig något som jag vill lära dem - och det utan att predika - medan Despicable Me snarare bara underhåller.
Dess grundidé är lovande nog. Vi har sett ett otal filmer om superhjältar men knappast någon som tar en superskurks synvinkel. Det är förstås att det är svårt att göra det på något sätt som inte blir komiskt; vad är det egentligen för bisarra varelser som väljer superskurkens bana? Ibland skulle jag vilja se in i pre-Crisis-Lex Luthors hjärna. Det får jag inte här, utan filmen väljer den mer uppenbara komiska vägen.
Superskurken är Gru (Steve Carell), ett svartklätt, blekt litet missfoster som lever för att begå de riktigt stora ondskefulla dåden. När den stora pyramiden i Giza plötsligt stjäls av en hittills okänd konkurrent deppar han ihop. Han blir tvungen att toppa det och han får en fantastisk idé: han ska krympa och stjäla månen. Det kräver dock en ordentlig finansiell insats och när han går till sin onda bank vägras han ett lån om han inte först kan visa att han har en krympstråle. Grus superskurkfasoner är tydligen inte alltför lukrativa.
Den enda krympstrålen Gru kan hitta tillhör Vector (Jason Segel), samme superskurklöfte som stal pyramiden. Gru lyckas inte ta sig in i hans fästning men ser att några föräldralösa kakförsäljande flickor blir insläppta. Gru utger sig för att vara tandläkare så han kan adoptera de tre flickorna (Miranda Cosgrove, Dana Gaier och Elsie Kate Fisher) och använda dem för att stjäla krympstrålen.
Det är förstås inte en svårförutsägbar berättelse. Naturligtvis lyckas de tre söta flickorna ta sig in i Grus frostiga hjärta och i slutändan får han välja mellan att stjäla månen och att göra det som är bäst för dem. Det är charmigt och roligt, och jag gillade verkligen inblickarna i Grus liv med kompanjonen Dr Nefario (Russell Brand) och de dussintals "minions" (gula små pipiga varelser som gör det fysiska jobbet) de omger sig med. Samtidigt saknas det som skulle få den att gå steget längre och engagera även publiken som fyllt tonåring. Den är underhållning för en stund, inte mer, men som sådan lyckas den.
Dess grundidé är lovande nog. Vi har sett ett otal filmer om superhjältar men knappast någon som tar en superskurks synvinkel. Det är förstås att det är svårt att göra det på något sätt som inte blir komiskt; vad är det egentligen för bisarra varelser som väljer superskurkens bana? Ibland skulle jag vilja se in i pre-Crisis-Lex Luthors hjärna. Det får jag inte här, utan filmen väljer den mer uppenbara komiska vägen.
Superskurken är Gru (Steve Carell), ett svartklätt, blekt litet missfoster som lever för att begå de riktigt stora ondskefulla dåden. När den stora pyramiden i Giza plötsligt stjäls av en hittills okänd konkurrent deppar han ihop. Han blir tvungen att toppa det och han får en fantastisk idé: han ska krympa och stjäla månen. Det kräver dock en ordentlig finansiell insats och när han går till sin onda bank vägras han ett lån om han inte först kan visa att han har en krympstråle. Grus superskurkfasoner är tydligen inte alltför lukrativa.
Den enda krympstrålen Gru kan hitta tillhör Vector (Jason Segel), samme superskurklöfte som stal pyramiden. Gru lyckas inte ta sig in i hans fästning men ser att några föräldralösa kakförsäljande flickor blir insläppta. Gru utger sig för att vara tandläkare så han kan adoptera de tre flickorna (Miranda Cosgrove, Dana Gaier och Elsie Kate Fisher) och använda dem för att stjäla krympstrålen.
Det är förstås inte en svårförutsägbar berättelse. Naturligtvis lyckas de tre söta flickorna ta sig in i Grus frostiga hjärta och i slutändan får han välja mellan att stjäla månen och att göra det som är bäst för dem. Det är charmigt och roligt, och jag gillade verkligen inblickarna i Grus liv med kompanjonen Dr Nefario (Russell Brand) och de dussintals "minions" (gula små pipiga varelser som gör det fysiska jobbet) de omger sig med. Samtidigt saknas det som skulle få den att gå steget längre och engagera även publiken som fyllt tonåring. Den är underhållning för en stund, inte mer, men som sådan lyckas den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar