I vinter-OS i Calgary 1988 tävlade ett jamaicanskt lag i fyrmanna-bob, ett ganska udda val (och udda tävling) för ett tropiskt land som inte har sett snö sen Pangaeas dagar. Det skapade mer uppståndelse än framgång och i sista åket kraschade de och blev tvungna att gå in i mål medan funktionärer knuffade boben nerför banan. För att hitta jamaicanska bobåkare letade man bland lådbilsentusiaster och försökte engagera elitsprinters. Det föregående är ungefär allt som Cool Runnings har gemensamt med verkligheten.
Här snubblar tre hundrameterslöpare med OS-drömmar över varandra under kvalloppet och missar OS. En av dem, Derice Bannock (Leon), bestämmer sig för att han ska ta sig till OS i alla fall. Hans förlorarkompis Sanka (Doug E. Doug), som är lokal lådbilsmästare, är den förste han närmar sig när han har kommit på bob-idén. Sanka hör ordet "vinter" och vägrar men blir övertalad.
Nästa steg är att hitta en tränare och valet faller på Irving Blitzer (John Candy), en före detta bobmästare som nu är avdankad, överviktig och bosatt på Jamaica där han fördriver tiden med att spela biljard och vara bookmaker. Irving kände Derices far, också han elitsprinter, och försökte få honom att ägna sig åt bob, men när Derice och Sanka dyker upp blir han hellre våldsam än går med på att träna dem. Naturligtvis är det kortvarigt och Irving sällar sig till laget, som snabbt förstärks med den skallige Yul Brenner (Malik Yoba), en annan av de snubblande hundrameterslöparna, och rikemanssonen Junior Bevil (Rawle D. Lewis), den tredje som fällde allihop.
Det är skoj ibland och inte tråkigt; det här är en typisk sån film som man kan ha sett tjugo gånger och ändå slötitta på om den råkar vara på TV. Men det är bedövande formulaiskt - vi får träningsscenerna, samla-pengar-scenerna, bråken med de andra lagen som inte tycker att jamaicanerna hör hemma i vinter-OS, en begravd hemlighet, och naturligtvis en kris som håller på att sabba alltihop men avvärjs i sista ögonblicket. Ingenting är där för att berätta en historia, allt är inlagt för att uppfylla dramaturgins stela behov.
Vi slipper i alla fall det klassiska slutet där de hopplösa underdogsen vinner alltihop. Det hade väl varit för löjligt orealistiskt, och det hade säkert stört någon att det inte hände i verkligheten. Inte för att det var mycket av det här som gjorde det.
Här snubblar tre hundrameterslöpare med OS-drömmar över varandra under kvalloppet och missar OS. En av dem, Derice Bannock (Leon), bestämmer sig för att han ska ta sig till OS i alla fall. Hans förlorarkompis Sanka (Doug E. Doug), som är lokal lådbilsmästare, är den förste han närmar sig när han har kommit på bob-idén. Sanka hör ordet "vinter" och vägrar men blir övertalad.
Nästa steg är att hitta en tränare och valet faller på Irving Blitzer (John Candy), en före detta bobmästare som nu är avdankad, överviktig och bosatt på Jamaica där han fördriver tiden med att spela biljard och vara bookmaker. Irving kände Derices far, också han elitsprinter, och försökte få honom att ägna sig åt bob, men när Derice och Sanka dyker upp blir han hellre våldsam än går med på att träna dem. Naturligtvis är det kortvarigt och Irving sällar sig till laget, som snabbt förstärks med den skallige Yul Brenner (Malik Yoba), en annan av de snubblande hundrameterslöparna, och rikemanssonen Junior Bevil (Rawle D. Lewis), den tredje som fällde allihop.
Det är skoj ibland och inte tråkigt; det här är en typisk sån film som man kan ha sett tjugo gånger och ändå slötitta på om den råkar vara på TV. Men det är bedövande formulaiskt - vi får träningsscenerna, samla-pengar-scenerna, bråken med de andra lagen som inte tycker att jamaicanerna hör hemma i vinter-OS, en begravd hemlighet, och naturligtvis en kris som håller på att sabba alltihop men avvärjs i sista ögonblicket. Ingenting är där för att berätta en historia, allt är inlagt för att uppfylla dramaturgins stela behov.
Vi slipper i alla fall det klassiska slutet där de hopplösa underdogsen vinner alltihop. Det hade väl varit för löjligt orealistiskt, och det hade säkert stört någon att det inte hände i verkligheten. Inte för att det var mycket av det här som gjorde det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar