Efter framgångarna med Foul Play, som på svenska fick allusionstiteln Tjejen som visste för mycket, bestämde sig de svenska filmimportörerna att allt med Goldie Hawn skulle kallas för Tjejen som... och under det epitetet är hon känd för ett par generationer svenska filmtittare. Själv skulle jag tro att hon är helt omedveten om det och jag tror knappt att någon icke-svensk nånsin kopplat ihop alla dessa filmer med varandra.
De gjordes nämligen av olika människor - förutom Goldie själv - och är av mycket varierande kvalité. Tjejen som visste för mycket fungerar på sin nivå medan Tjejen som gjorde lumpen tillhör bottennappen, främst därför att den byter riktning halvvägs igenom och bestämde sig för att skippa konceptet att ha ett slut.
Goldie Hawn spelar Judy Benjamin, en stereotyp judisk prinsessa, en rik och bortskämd ung kvinna. När hennes nyblivne make (Albert Brooks) dör på bröllopsnatten - ovanpå henne, medan de har sex - går hon som i ett töcken och letar efter någonstans att bli av. En rekryterare (Harry Dean Stanton) lurar i henne att militärlivet är slappt och lyxigt, och så är hon i armén. Där verkligheten, naturligtvis, visar sig annorlunda än vad rekryteraren påstod.
Den här biten är hygglig. Den skulle aldrig vinna några priser men det är lite kul att se Judy Benjamin vara en fisk på torra land och sedan acklimatisera sig till det militära livet. Det hela är naturligtvis ypperligt förutsägbart; alla som sett en film förut vet hur Judys karaktär kommer att utvecklas. Det gör dock inte mycket. Värre har vi sett.
Men halvvägs igenom så byter filmen spår. Judy skickas till Europa där hon stöter på Henri Tremont (Armand Assante) och så har vi i stället en sorts kärleksfilm. Jag säger "en sorts", för det slutar inte på något sätt vi är vana vid. Det slutar knappt på något sätt alls, faktiskt. Historien bara når sin ände som om den fick slut på energi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar