Star Trek-rebooten har avverkat sin första film med de obligatoriska karaktärspresentationerna och kan nu börja dra nytta av den avundsvärda situation den befinner sig i: den har ett väldigt rikt arv att söka material i och förmånen att se det utifrån samtidigt som den kan - och måste ta det på allvar. Med Star Trek Into Darkness visar filmskaparna att de vet precis vilka förutsättningar de har, och vad de kan göra med dem.
Vi har alla karaktärerna vi känner igen både från förra filmen och originalserien: den hetlevrade men vansinnigt talangfulle kapten James Tiberius Kirk (Chris Pine), halvblodet Spock (Zachary Quinto) som inte bara visar känslor utan undviker att känna dem, skeppsläkaren McCoy (Karl Urban) som på många sätt är Spocks motsats, ingenjören Scott (Simon Pegg) vars uppgift traditionellt är att med kraftig skotsk accent hävda att motorerna kommer att explodera vilket ögonblick som helst, kommunikationsofficer Uhura (Zoe Saldana) vars roll expanderats betydligt sen originalserien och nu rentav lyckats bli tillsammans med Spock, piloten Sulu (John Cho) som får ta över kaptenens roll när det behövs och ryssen Chekov (Anton Yelchin) som ursprungligen lades till för att det på sjuttiotalet måste finnas en ryss ombord på Enterprise och vars roll därmed alltid har varit diffus.
Den här gången jagar de en avfälling och terrorist (Benedict Cumberbatch) som efter en framgångsrik attack flytt till det fientliga klingonimperiets hemvärld, en plats dit Stjärnflottan inte kan förfölja honom utan att riskera fullskaligt krig. Kirk ger sig därför av utan Stjärnflottan i ryggen.
Star Trek Into Darkness är en bra, välberättad historia på egna meriter, kryddad med väl planerade och väl utförda actionscener. Den når en nästintill perfekt balans mellan action och drama, där karaktärerna interagerar och utvecklas mot varandra. Vi får intressanta insikter i hur ett kärleksförhållande mellan en människa och en i alla fall ytligt känslolös vulcan kan te sig, ett lovande ämne som originalserien vidrörde men aldrig grävde ner sig i. Det speglas i vänskapsförhållandet mellan Kirk och Spock, som utgör en liknande utmaning. Karaktärerna, handlingen, helheten fungerar även om man aldrig sett Star Trek förut.
Men om man har det, och om man känner till de mer berömda stunderna från originalfilmerna, då är det stora delar av Star Trek Into Darkness som antar helt nya dimensioner. Det är inte bara referenser, det är inte bara hyllning, och det är verkligen inte en kopia. Den här filmen har lyckats hitta det perfekta mellanläget, där den använder sig av sitt stora material för att skapa något nytt. Den är betydligt bättre än sin föregångare och får mig att se fram emot en uppföljare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar