Tre timmar briljans, det är enda sättet att beskriva den här filmen. Den berättar sex (eller fem, eller sju, eller kanske åtta, beroende på hur man räknar) olika historier samtidigt, invävda i varandra så att man inte kan låta bli att leta efter nästa koppling mellan två av dem. Varje historia has sin egen fullständiga mening men delar element med alla de andra så att vi kan följa en händelsekedja från den första historien, som utspelar sig på 1800-talet, till den sista, som utspelar sig i en flera århundraden avlägsen framtid. Hur många av karaktärerna insåg vilket panorama av händelser de befann sig i?
Var och en av de här berättelserna är så bra och intressant att man nästan inte kan koncentrera sig på någon av dem för man undrar ständigt hur det går i de andra. De skiljer sig åt i stämning, miljö, förlopp och upplösning men delar ett tema som vi ständigt anar under ytan även om vi inte kan sätta ord på det.
Berättelserna återanvänder skådespelare om och om igen, i olika roller, och det är en imponerande lista: Jim Broadbent, Tom Hanks, Hugo Weaving, Halle Berry, Susan Sarandon och Hugh Grant, bland många andra. Ibland har de en stor roll, ibland blinkar de bara förbi så att man knappt hinner se dem. De byter kön, hudfärg och till och med art, de går från hjälte till skurk och tillbaka. Ibland ser man dem omedelbart och ibland är de ännu mindre igenkännliga än Tom Cruise i Tropic Thunder. Många av dem kände jag inte igen förrän eftertexterna berättade hemligheten, och då gav det filmen ytterligare en aspekt. För liksom berättelserna behåller skådespelarna vissa egenskaper på samma sätt som karaktärer i klassisk opera har sina personliga teman. Särskilt Hugo Weaving verkar fylla samma funktion oavsett era.
Många elektroner har slösats på att försöka reda ut meningen bakom Cloud Atlas. En så här komplex film - som ändå fungerar som en väloljad maskin - måste bara ha undertext, en dold betydelse som man kan reda ut. Jag tror att den som försöker sig på det har missat poängen. Dels tror jag inte att det finns någon gömd mening; jag tror att Cloud Atlas betyder precis det vi ser. Och dels så fungerar den fantastiskt helt oavsett om den gömmer något eller inte, och den som lägger sin energi på att försöka "lösa" filmen missar att den utgör ett filmiskt mästerverk. Den går inte riktigt att jämföra den med något och jag vet att jag måste se den igen, och igen, och igen.
Var och en av de här berättelserna är så bra och intressant att man nästan inte kan koncentrera sig på någon av dem för man undrar ständigt hur det går i de andra. De skiljer sig åt i stämning, miljö, förlopp och upplösning men delar ett tema som vi ständigt anar under ytan även om vi inte kan sätta ord på det.
Berättelserna återanvänder skådespelare om och om igen, i olika roller, och det är en imponerande lista: Jim Broadbent, Tom Hanks, Hugo Weaving, Halle Berry, Susan Sarandon och Hugh Grant, bland många andra. Ibland har de en stor roll, ibland blinkar de bara förbi så att man knappt hinner se dem. De byter kön, hudfärg och till och med art, de går från hjälte till skurk och tillbaka. Ibland ser man dem omedelbart och ibland är de ännu mindre igenkännliga än Tom Cruise i Tropic Thunder. Många av dem kände jag inte igen förrän eftertexterna berättade hemligheten, och då gav det filmen ytterligare en aspekt. För liksom berättelserna behåller skådespelarna vissa egenskaper på samma sätt som karaktärer i klassisk opera har sina personliga teman. Särskilt Hugo Weaving verkar fylla samma funktion oavsett era.
Många elektroner har slösats på att försöka reda ut meningen bakom Cloud Atlas. En så här komplex film - som ändå fungerar som en väloljad maskin - måste bara ha undertext, en dold betydelse som man kan reda ut. Jag tror att den som försöker sig på det har missat poängen. Dels tror jag inte att det finns någon gömd mening; jag tror att Cloud Atlas betyder precis det vi ser. Och dels så fungerar den fantastiskt helt oavsett om den gömmer något eller inte, och den som lägger sin energi på att försöka "lösa" filmen missar att den utgör ett filmiskt mästerverk. Den går inte riktigt att jämföra den med något och jag vet att jag måste se den igen, och igen, och igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar