Detta är en av de stora klassikerna. Metropolis var den första science fiction-långfilmen och den dyraste film som dittills gjorts. Den var med om att kodifiera "galen vetenskapsman"-typen och sprida robotkonceptet. Dess robot är en av de mest berömda bilderna från science fiction-filmens barndom. Dess scenografi, folkmassescener (tjugotusen statister) och specialeffekter är imponerande än i dag, och än mer när man minns att alltihop gjorde för hand, med människor, modeller, kulisser och ljus.
Men. I dag är den jobbig att ta sig igenom. Den är dunkel, långsam, och lägger mycket tid på väldigt utdragna sekvenser. Bland dem märks särskilt otextade konversationer som bara är av intresse för tysktalande läppläsare. För oss som är vana vid meningsfulla repliker finns det inte mycket i Metropolis (men det finns en som är ett lysande undantag), och de teatraliska åthävor som stumfilmsskådespelare lade sig till med ser mest löjliga ut för moderna ögon.
Metropolis är namnet på en framtida stad där en stor underklass sliter i underjordiska maskinrum medan en liten överklass fördriver tiden med att hångla i lummiga lustgårdar. Bland dem finns Freder (Gustav Fröhlich), son till stadens diktator John Fredersen (Alfred Abel). Ja, det är lite konstigt att Freders far heter Fredersen, men Freder kanske heter Johnsen i efternamn så att det är nån varannan-generation-grej.
Denne Freder träffar i alla fall på arbetarkvinnan Maria (Brigitte Helm), och mötet får honom att ge sig ut på tur i maskinrummen. Där blir han vittne till en olycka som kräver många arbetares liv. Förskräckt av det han ser återvänder han till sin far, som försökt hålla honom okunnig om verkligheten bortom deras egna kvarter. Fadern har ingen sympati; olyckor är oundvikliga och arbetarnas rätta plats är på botten. Freder söker upp Maria, som predikar för arbetarna. Hon talar om fred och tålamod, och förutspår att en medlare ska anlända, en som kan bringa förståelse mellan Fredersen och arbetarna. Freder börjar tro att det kan vara han.
Samtidigt har uppfinnaren Rotwang (Rudolf Klein-Rogge) skapat en maskinmänniska som kan ersätta arbetarna för alltid. Den blir aldrig trött och gör aldrig misstag. Fredersen ser möjligheterna: äntligen kan han helt göra sig av med arbetarna. Roboten får Marias utseende och order att predika våld och uppror så att arbetarna ska förgöra sig själva.
Det är här Metropolis visar sin storhet, i gigantiska scener med tusentals människor som rusar i vrede, i panik, i glädje. De attackerar enorma maskiner, rör sig genom overkliga rum, och beter sig som en enda varelse samtidigt som vi ser dem reflekteras i det lilla: kampen mellan den äkta Maria, Rotwang, och Freder. Den senare utmynnar i en extremt klassisk takstrid mellan skurken och hjälten men det här är inte en film som imiterar utan en som blir imiterad, vilket alltid är svårt att hålla i minnet.
I dag är det naturligtvis lätt att matcha och överträffa Metropolis. Människor har trots allt hunnit födas och sen dö av ålder sen den släpptes. Regissören Fritz Lang var tvungen att använda ljus och skuggor för att inte de värsta bristerna skulle synas alltför tydligt, och våra tränade ögon blir aldrig lurade. Men med Metropolis skapade han ändå ett stort verk som bildade skola och även om dess effekter överträffas så sker inte samma sak med dess ambition.
Men. I dag är den jobbig att ta sig igenom. Den är dunkel, långsam, och lägger mycket tid på väldigt utdragna sekvenser. Bland dem märks särskilt otextade konversationer som bara är av intresse för tysktalande läppläsare. För oss som är vana vid meningsfulla repliker finns det inte mycket i Metropolis (men det finns en som är ett lysande undantag), och de teatraliska åthävor som stumfilmsskådespelare lade sig till med ser mest löjliga ut för moderna ögon.
Metropolis är namnet på en framtida stad där en stor underklass sliter i underjordiska maskinrum medan en liten överklass fördriver tiden med att hångla i lummiga lustgårdar. Bland dem finns Freder (Gustav Fröhlich), son till stadens diktator John Fredersen (Alfred Abel). Ja, det är lite konstigt att Freders far heter Fredersen, men Freder kanske heter Johnsen i efternamn så att det är nån varannan-generation-grej.
Denne Freder träffar i alla fall på arbetarkvinnan Maria (Brigitte Helm), och mötet får honom att ge sig ut på tur i maskinrummen. Där blir han vittne till en olycka som kräver många arbetares liv. Förskräckt av det han ser återvänder han till sin far, som försökt hålla honom okunnig om verkligheten bortom deras egna kvarter. Fadern har ingen sympati; olyckor är oundvikliga och arbetarnas rätta plats är på botten. Freder söker upp Maria, som predikar för arbetarna. Hon talar om fred och tålamod, och förutspår att en medlare ska anlända, en som kan bringa förståelse mellan Fredersen och arbetarna. Freder börjar tro att det kan vara han.
Samtidigt har uppfinnaren Rotwang (Rudolf Klein-Rogge) skapat en maskinmänniska som kan ersätta arbetarna för alltid. Den blir aldrig trött och gör aldrig misstag. Fredersen ser möjligheterna: äntligen kan han helt göra sig av med arbetarna. Roboten får Marias utseende och order att predika våld och uppror så att arbetarna ska förgöra sig själva.
Det är här Metropolis visar sin storhet, i gigantiska scener med tusentals människor som rusar i vrede, i panik, i glädje. De attackerar enorma maskiner, rör sig genom overkliga rum, och beter sig som en enda varelse samtidigt som vi ser dem reflekteras i det lilla: kampen mellan den äkta Maria, Rotwang, och Freder. Den senare utmynnar i en extremt klassisk takstrid mellan skurken och hjälten men det här är inte en film som imiterar utan en som blir imiterad, vilket alltid är svårt att hålla i minnet.
I dag är det naturligtvis lätt att matcha och överträffa Metropolis. Människor har trots allt hunnit födas och sen dö av ålder sen den släpptes. Regissören Fritz Lang var tvungen att använda ljus och skuggor för att inte de värsta bristerna skulle synas alltför tydligt, och våra tränade ögon blir aldrig lurade. Men med Metropolis skapade han ändå ett stort verk som bildade skola och även om dess effekter överträffas så sker inte samma sak med dess ambition.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar