Trollkonstnärerna Burt Wonderstone (Steve Carell) och Anton Marvelton (Steve Buscemi) har jobbat ihop sen de var små och har nu sedan tio år en show på Bally's i Las Vegas. Men efter alla dessa år har de tröttnat på varandra, den forna vänskapen har förvandlats till fiendskap, och när de umgås på scen är det bara spel. Så fort de kommer av scenen hatar de varandra öppet.
Dessutom har en ny fiende dykt upp: gatumagikern Steve Gray (Jim Carrey). Han är inte en traditionell trollkonstnär som gör korttricks på scen; han är en David Blaine-typ som verkar försöka ta livet av sig på så underhållande sätt som möjligt. För att matcha honom försöker Burt och Anton ge sig på liknande tricks. Deras första - där de ska leva i en upphängd plastlåda - slutar illa och de skiljs åt i vrede.
Härifrån följer vi främst Burt medan han plockar upp spillrorna av sin karriär, förlorar sin assistent (Olivia Wilde), hittar en mentor, och försöker få ordning på sitt liv igen. Det är kompetent gjort, men jag känner aldrig att jag får någon anledning att bry mig. Filmen är inte rolig nog att leva bara på sina skratt, och den är inte rörande nog att leva på sina karaktärer.
Den stora behållningen är den nerslimmade, magruteförsedde Jim Carrey som filmens ende intressante karaktär - den sprudlande, högljudde, underhållande, halvgalne showmannen. Ursprungligen skulle han tydligen vara en tystlåten, uttråkad typ men Carrey gjorde om rollen till den nuvarande och tur är väl det. Utan honom hade The Incredible Burt Wonderstone inte haft någonting.
Dessutom har en ny fiende dykt upp: gatumagikern Steve Gray (Jim Carrey). Han är inte en traditionell trollkonstnär som gör korttricks på scen; han är en David Blaine-typ som verkar försöka ta livet av sig på så underhållande sätt som möjligt. För att matcha honom försöker Burt och Anton ge sig på liknande tricks. Deras första - där de ska leva i en upphängd plastlåda - slutar illa och de skiljs åt i vrede.
Härifrån följer vi främst Burt medan han plockar upp spillrorna av sin karriär, förlorar sin assistent (Olivia Wilde), hittar en mentor, och försöker få ordning på sitt liv igen. Det är kompetent gjort, men jag känner aldrig att jag får någon anledning att bry mig. Filmen är inte rolig nog att leva bara på sina skratt, och den är inte rörande nog att leva på sina karaktärer.
Den stora behållningen är den nerslimmade, magruteförsedde Jim Carrey som filmens ende intressante karaktär - den sprudlande, högljudde, underhållande, halvgalne showmannen. Ursprungligen skulle han tydligen vara en tystlåten, uttråkad typ men Carrey gjorde om rollen till den nuvarande och tur är väl det. Utan honom hade The Incredible Burt Wonderstone inte haft någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar