Det jag väntade mig av Mel Gibsons ökänt våldsamma Jesusfilm var våldsporr för kristna, ett frosseri i blod och grymhet som gick att passa in i den troendes samvete. Det fanns där också, men det var faktiskt inte det enda. Det finns lite mer här, men det är fortfarande helt oklart varför någon icke kristen skulle vilja se den.
Det är en av världens mest välkända historier så jag ska inte gå in på detaljer utan bara nöja mig med att konstatera att det som avhandlas är den minst intressanta tiden i Jesu (James Caviezel) liv. Filmen börjar i Getsemanes trädgård och fortsätter med gripande, misshandel, rättegång, tortyr och avrättning. Då filmens huvudsakliga syfte var att visa Jesu lidande på ett sätt som inte tillåter någon distans visas allt det här i närgången detalj.
Det fungerar. Det är väldigt välgjort, hänsynslöst rått, realistiskt blodigt och genuint störande. Vi ser det romerska gisslet bita tag i Jesu kropp och slita loss bitar av hans kött. Hans hud öppnar sig, blodet flödar. Spikar slås genom hans händer och fötter. Om det inte vore för en sak - att James Caviezels höftskynke sitter som fastnitat - skulle jag säga att Gibson inte drog i en enda broms.
The Passion of the Christ är på sätt och vis en enorm prestation. En så våldsam film, utan egentlig story, på två döda språk. Det är märkligt att den blev gjord. Och den innehåller en hel del som är speciellt. Det är inte många Jesusfilmer som visar människor som beter sig som människor. Här ser vi hur recidivisten Barabbas (Pietro Sarubbi) verkligen kan ha fört sig när han blev frigiven, hur de romerska soldaterna kan ha sett på Jesus.
I "beter sig" ingår här inte "talar som". Varenda människa i den här filmen pratar som Jeremy Irons i Dungeons & Dragons. Varenda ord utstöts med yttersta vrede, smärta, förtvivlan eller glädje. Ingen spelar på färre än alla cylindrarna, plus en. Om de hade lagt lika mycket realism i replikerna som i minspelet hade den här filmen tagit ett rejält hopp uppåt.
Men det hade nog inte räckt. The Passion of the Christ har två stora problem. Det första är att den är märkligt pro-romersk, en policy som är vettig om man är en förtryckt evangelist i romerska imperiet men mindre begriplig i USA 2004. De onda judarna ser ut som judekarikatyrer, de goda judarna ser ut som James Caviezel och Monica Bellucci.
Det andra är att det inte finns någon berättelse här. Ingen dramaturgi, ingen historia. Bara en återberättelse av något välkänt, som saknar betydelse om man inte redan bryr sig om det, och även då är det bara bekräftelse.
Det är en av världens mest välkända historier så jag ska inte gå in på detaljer utan bara nöja mig med att konstatera att det som avhandlas är den minst intressanta tiden i Jesu (James Caviezel) liv. Filmen börjar i Getsemanes trädgård och fortsätter med gripande, misshandel, rättegång, tortyr och avrättning. Då filmens huvudsakliga syfte var att visa Jesu lidande på ett sätt som inte tillåter någon distans visas allt det här i närgången detalj.
Det fungerar. Det är väldigt välgjort, hänsynslöst rått, realistiskt blodigt och genuint störande. Vi ser det romerska gisslet bita tag i Jesu kropp och slita loss bitar av hans kött. Hans hud öppnar sig, blodet flödar. Spikar slås genom hans händer och fötter. Om det inte vore för en sak - att James Caviezels höftskynke sitter som fastnitat - skulle jag säga att Gibson inte drog i en enda broms.
The Passion of the Christ är på sätt och vis en enorm prestation. En så våldsam film, utan egentlig story, på två döda språk. Det är märkligt att den blev gjord. Och den innehåller en hel del som är speciellt. Det är inte många Jesusfilmer som visar människor som beter sig som människor. Här ser vi hur recidivisten Barabbas (Pietro Sarubbi) verkligen kan ha fört sig när han blev frigiven, hur de romerska soldaterna kan ha sett på Jesus.
I "beter sig" ingår här inte "talar som". Varenda människa i den här filmen pratar som Jeremy Irons i Dungeons & Dragons. Varenda ord utstöts med yttersta vrede, smärta, förtvivlan eller glädje. Ingen spelar på färre än alla cylindrarna, plus en. Om de hade lagt lika mycket realism i replikerna som i minspelet hade den här filmen tagit ett rejält hopp uppåt.
Men det hade nog inte räckt. The Passion of the Christ har två stora problem. Det första är att den är märkligt pro-romersk, en policy som är vettig om man är en förtryckt evangelist i romerska imperiet men mindre begriplig i USA 2004. De onda judarna ser ut som judekarikatyrer, de goda judarna ser ut som James Caviezel och Monica Bellucci.
Det andra är att det inte finns någon berättelse här. Ingen dramaturgi, ingen historia. Bara en återberättelse av något välkänt, som saknar betydelse om man inte redan bryr sig om det, och även då är det bara bekräftelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar