Showgirls (1995) - 3/6

Nästan det enda jag med säkerhet kan säga om Showgirls är att den är kontroversiell. När den släpptes hatades den av en så gott som enig kritikerkår och publik, men den del av publiken som älskar att njuta av dålig film har tagit den till sina hjärtan och kritikerkåren verkar ha delats i två. En del håller fortfarande fast vid att den är usel, medan andra hävdar att den är en briljant satir, nästan en parodi på den här sortens film. Det känns väldigt meta, och efter att slutligen ha sett Showgirls och läst en massa om den är jag fortfarande inte säker på var jag själv står.

Jag hatar den i alla fall inte. Liksom Gigli, Ishtar och The Postman drabbades den av usel press på grund av helt andra faktorer än filmens kvalité, och jag tycker inte att en film blir sämre därför att den hade stor budget och innehåller många nakna bröst, oavsett hur ovanligt det är. Showgirls listas ibland tillsammans med filmhistoriens sämsta utspyenden, och så dålig är den verkligen inte. Den har inget att göra i sådant sällskap.

Men jag har svårt att tycka om den. Huvudrollen spelas av Elizabeth Berkley, som efter Showgirls själv kom fram till att hon behövde ta små roller ett tag för att förbättra sina skådespelarfärdigheter. Det säger en hel del, dels positivt om hennes självinsikt och ödmjukhet och dels negativt om hennes insats i Showgirls. Filmens hyllare hävdar att regissören Paul Verhoeven medvetet valde en dålig skådespelerska för att illustrera hur tom karaktären är, en kopia av en kopia av en kopia, en varelse utan egen identitet utom den hon jagar men aldrig kan nå. Det kanske rentav stämmer. Men det enda jag lyckas se är en dålig skådespelerska.

När den är över kan jag dessutom inte undgå att undra varför jag brydde mig om att se den. Jag har sett en karaktär som inte borde vara naiv och inte förefaller naiv men ändå om och om igen drabbas av de naivas grymma öden, i en strukturlös handling som inte tycks leda någonstans. Alla dessa lögner, alla besvikelser, allt våld, allt sex, alla förolämpningar och allt drama och alla komplexa sociala strider och alfahonekomplotter, vad var de till för? Huvudpersonen Nomi (no me) har inte lärt sig något. Vi har inte lärt oss något. Den enda karaktär som verkar komma förändrad ur filmen är också dess oskyldigaste offer, och det är inte en förändring till det bättre som genomgåtts.

Men det är kanske poängen. Om Verhoeven nu verkligen snickrade ihop en satir över amerikansk masskultur och framför allt över stjärna-på-uppgång-filmerna så fick han i alla fall den här biten rätt. I standardfilmen på temat har vi en ung och oskyldig tjej från landsbygden som kommer till den stora staden för att söka lyckan, stöter på den fula verkligheten, reser sig över den och segrar genom att uppnå framgång och berömmelse. Showgirls är den berättelsens fula - och betydligt mer realistiska - tvilling. Det är klart den måste sluta som den gör.

Men den är så obehaglig att se. Nomi stöter på mina efter mina i en värld full av förskräckliga människor, i en handling som skiftar mellan att vara otrolig (Nomi träffar sin rumskompis genom att hamra på hennes bil och sen kräkas) och meningslös. Regin understryker och dramatiserar stunder som inte spelar någon roll men släpper kommentarsfritt förbi essentiella ögonblick. I princip alla verkar ha lämnat skådespelartalangen hemma i garderoben, och det hjälper inte att manuset är signerat Joe Eszterhas, Basic Instincts författare och en man som tycks tro att alla vackra kvinnor är bisexuella mördare. Eller så har han bara väldigt specifika fetischer.

Jag får inte grepp om Showgirls. Om jag ser den som den satir den förment är, så har den sin egen briljans och jag borde hylla den. Om jag ser den som film, vilken som helst, är den inte usel men tämligen menlös och frånstötande.

Samtidigt har den åtminstone fått mig att tänka, och det kan inte vara dåligt. Jag har ingenting emot att i efterhand justera vad jag tyckte om en film; jag hade varit mer positiv till The Help och mindre positiv till Dogtooth om jag hade skrivit de recensionerna omedelbart i stället för att tänka en stund först. Men räcker det, att den fick mig att tänka? Om jag inte kommer fram till något, spelar det då någon roll?

Så jag går på vad jag kände medan jag såg den. Kanske missar jag satiren. Kanske finns den inte där. Kanske är Verhoeven en genialisk och subtil filmskapare, kanske är han bara en klåpare. Han lämnar i alla fall ingen oberörd, och trots allt kan jag inte avråda någon från att se Showgirls. Om inte annat så innehåller den en av filmhistoriens märkligare orgasmer.