"It's
not always about sex", hävdar high school-eleven Kevin (Thomas
Ian Nicholas) bestämt inför flickvännen Vicky (Tara Reid), men han
ljuger. Unga män är i verkligheten ofta sexfixerade, på film är
de det ännu oftare, men få har i modern tid varit fullt så besatta
som de fyra huvudpersonerna i American Pie.
Kevin
är den ende av dem som har flickvän. Hans tre vänner är den
sportige Oz (Chris Klein), den socialt inkompetente Jim (Jason Biggs)
och Finch (Eddie Kaye Thomas) som surt påpekar att han inte dricker
plebejiskt kaffe utan moccachino. Alla fyra är oskulder och det blir
allt mer det viktigaste i deras liv. Efter en fest där till och med
ultratönten Sherman (Chris Owen) fick ligga sluter de en pakt. De
ska ha sex innan high school är slut, vilket ger dem tre veckor på
sig.
Resten
av filmen rör de sedvanliga manövrerna, manipulationerna och
komplotterna för att få en tjej i säng, vem som helst. Kevin
verkar ha det lättast; han måste bara övertyga Vicky om att det är
dags. Oz går med i en kör där ingen känner honom och låtsas vara
en känslig mjukis, Jim har siktet inställt på den tjeckiska
utbytesstudenten Nadia (Shannon Elizabeth) och Finch har sina egna
planer som inte ens kompisarna blir invigda i. I närheten kretsar
ärkearslet Stifler (Seann William Scott) vars mamma (Jennifer
Coolidge) är legendarisk som originalmilfen.
High
school-sexkomedier har inte kommit särskilt långt. Visst, American
Pie är betydligt bättre - och mycket roligare - än
lågvattenmärken som Porky's, men det handlar fortfarande om att se
unga killar bete sig som kräk i en film som står på deras sida.
Åh, det dyker upp ett par små uppvaknanden så att vi ska tycka att
de förtjänar när de får sina önskningar uppfyllda, men det är
inte i närheten av att rättfärdiga vad de gjort.
De
ljuger, manipulerar och sviker för att uppnå sitt enda, ganska
simpla, mål. De verkar under större delen av filmen helt sakna
förmåga till empati, i alla fall med någon annan än sina närmaste
vänner. När Nadia bjuder hem sig till Jim för en studiesession och
ska komma direkt från baletten så hon måste byta om hemma hos
honom, vad gör Jim då? Riggar upp en webcam i sovrummet och ger
länken till kompisarna. Och bokar en plats hemma hos en av dem. Och
det här är karaktärerna det är tänkt vi ska heja på.
Det
fungerar inte för mig. Jag ville inte se dem lyckas, jag ville se
dem misslyckas, förlora och skämmas ut. American Pie är en
fundamentalt elak film; när webcamfilmen når Nadias sponsorer i USA
skickas hon genast hem, och ägnar filmen en sekund åt att begråta
hennes orättvisa öde? Nej. Den har bara tid med ynglingars sexlust.
Filmens fans skulle förmodligen be mig att chilla och njuta av
åkturen. Det är fantasi, inte verklighet, och det är bara att
släppa loss och garva. Det lyckas jag inte med. Jag kan förlåta en
hel del, men inte iskall elakhet som låtsas vara rolig.
Även
om jag kunde det så störs jag av att filmen i praktiken består av
småhistorier uppbyggda kring en egen logik, eller snarare en brist
på sådan. När Nadia ska byta om i en nästan helt främmande
pojkes sovrum, medan han väntar på henne, gör hon det genom att ta
av sig allt utom trosorna, inspektera sin kropp framför spegeln,
leta reda på hans porr och börja masturbera i hans säng, och när
han kommer in i rummet och frågar om hon behöver "an extra
hand" är hon sugen. En av high school-killar författad
sexmanual innehåller cunnilingustips som gör att en oerfaren high
school-kille automatiskt kan ge en high school-tjej hennes första
orgasm någonsin. Är det någon som tror på detta?
Trots allt detta är American
Pie inte ett fullständigt slöseri med tid. Den har sina mysiga stunder, jag
skrattade flera gånger, jag kunde åtminstone ha roligt åt Stifler,
och jag är riktigt förtjust i Jims far (Eugene Levy) som försöker
vara frispråkig och öppenhjärtig när han talar med sin son. Okej,
han gör mer än att försöka. Han påminde mig om föräldrarna i
Submarine, jag såg fram emot varje scen med honom, och han får
avsluta filmen på ett sätt som är mycket finare än den förtjänar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar