På en amerikansk
militärbas i Sydkorea blir Kim (Brian Lee) beordrad att hälla ut
oräkneliga flaskor kontaminerad formaldehyd i avloppet, trots att
han protesterar att den giftiga kemikalien kommer att rinna ut i
Hanfloden. Det är en referens till en incident från verkligheten,
men här blir följderna helt annorlunda när något skapas eller
muteras i floden.
Några år senare träffar
vi familjen Park som består av patriarken Hee-bong (Byeon Hee-bong),
den arbetslöse alkoholisten Nam-il (Park Hae-il),
bågskyttemedaljören Nam-joo (Bae Doona), den tröge och sömnige
slarvern Gang-du (Song Kang-ho) och Gang-dus trettonåriga dotter
Hyun-seo (Ko Ah-seong).
Hee-bong och Gang-du
driver en liten matvagn vid Hanflodens kant. Gang-du håller på att
bära ut en beställning när han ser en grupp människor titta mot
undersidan av en bro. Det finns något där - kanske en maskin,
kanske ett djur, kanske bara något skräp. Men det rör på sig,
vecklar ut sig och snart är det tydligt att det är något levande
som dyker ner i vattnet.
Åskådarna stirrar
nyfiket på varelsen där den simmar strax under ytan. Gang-du kastar
ner en ölburk i vattnet och får se en tentakel dyka upp och slita
ner den. Fascinerade trängs folksamlingen. Och så bryter helvetet
löst när djuret kastar sig upp på land och går bärsärkagång.
Resten av filmen följer
vi familjen Park och får se hur monstrets härjningar och de
sydkoreanska och amerikanska regeringarnas reaktion påverkar dem och
deras samhälle. Det låter som en standardmonsterfilm, vilket jag i och för sig brukar finna underhållande, men The Host är så mycket mer än så. Den börjar
traditionellt med sin presentation av de människor vi ska stifta
bekantskap med, och det här är en av få gånger som jag önskat
att den sekvensen varade längre. Sen kommer monstret, men det hålls
inte dolt och hemligt utan syns nästan omedelbart. Det beter sig som
ett djur, inte som ett filmmonster, och människorna beter sig som
människor, inte som karaktärer i monsterfilmer.
Regissören och
manusförfattaren Bong Joon-ho är en mycket slipad filmskapare. Han
vet när han ska agera enligt traditionen och när han ska bryta den.
Han vet att publiken hatar klichéer samtidigt som han alltid minns
att klichéer finns av en anledning och om man ska krossa dem ska man
vara väldigt säker. Bong Joon-ho är väldigt säker och han har
rätt. När The Host överraskar är jag nästan lika förvånad över
att överraskningarna fungerar, men det gör de.
Om The Host har en
allvarlig svaghet så är det själva monstret. Jag tycker om dess
design men varelsen är bara för uppenbart CGI. Den saknar tyngd och
närvaro. Det är förstås en vida spridd sjuka och om det verkligen
förstörde filmer för mig skulle jag vara tvungen att helt skippa
snart sagt alla filmer med specialeffekter i, men det är ändå en
trist punkt.
I övrigt är The Host
nämligen en pärla. Den hinner med action (inklusive en
folkmasseflyktscen och en slutstrid som båda är bland det bästa jag sett
i sina kategorier), drama, skräck och politik utan att någonsin
kännas forcerad. Dessutom har den sina genuint rörande ögonblick;
vi lär känna hela familjen Park och bryr oss om dem. Det är inte
många monsterfilmer som går så här långt utanför sitt område
och lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar