När
den här filmen kom fick den både hyllningar och sågningar och jag
kan tänka mig att det är en film som många antingen hatar eller
älskar. Den liknar i alla fall inte mycket annat och det är aldrig
lätt. Jag älskar den inte, men jag tycker mycket om den. Jag sörjer
bara förlorad potential; det fanns så oerhört mycket mer att göra
med premissen.
Filmen
börjar i en vidsträckt öken med en vacker kvinna (Jennifer Lopez)
i vita böljande kläder. Hon rider en svart hingst och hittar en
liten pojke (Colton James) sittande bland förvridna träd. Hon
tackar honom för hästen och frågar om de inte ska segla i stället.
Ett titaniskt skeppsvrak dyker upp, men det är för gammalt. En
modellbåt faller henne mer på läppen, men hon får inte med sig
pojken. Han måste stanna; det har Mocky-Lock sagt.
Vad
är det som pågår? Kvinnan är Catherine Deane, en barnpsykolog som
via en experimentell maskin tar sig in i pojkens sinne. Han ligger i
koma och hon försöker nå honom, vinna hans förtroende och till
slut få honom att vakna. Kanske besegra den onde Mocky-Lock också.
Men tiden går och hon kan inte uppvisa några verifierbara resultat,
så pojkens far och projektets finansiär (Patrick Bauchau) vill
lägga ner försöken. Catherine och hennes kollegor (Marianne
Jean-Baptiste och Dylan Baker) lyckas skaffa sig ett halvår till.
Under
tiden jagas en seriemördande psykopat, Carl Stargher (Vincent
D'Onofrio), av polisen. Han kidnappar vackra kvinnor och håller dem
inlåsta i en automatisk cell som till slut dränker dem. Själv
verkar han inte vilja vara närvarande när det händer; han vill
inte se dem förrän de är döda. Då använder han blekmedel för
att förvandla dem till dockor och utnyttjar deras kroppar i sexuella
masochistritualer. FBI-agenterna Peter Novak (Vince Vaughn) och
Gordon Ramsey (Jake Weber) spårar upp honom men under räden mot
Starghers hus drabbas han av en slutgiltig flipp och när de drar in
honom är han katatonisk. Hans sista offer är redan inspärrat
någonstans och väntar på sin oundvikliga död.
Agent
Novak hör talas om Catherine Deanes projekt och ber om hjälp. Kan
Deane tänka sig att gå in i Starghers sinne och försöka få veta
var den kidnappade kvinnan hålls fången? Det är bråttom; framåt
kvällen fylls cellen med vatten.
Hur
ser en psykopats sinne ut? Som en halvsurrealistisk mardröm,
opålitlig och nyckfull, en våldsam fantasi som fått fysisk form,
sprängfylld med detaljer och symbolism. The Cells designers har
gjort skäl för lönen. Starghers inre liv är ett makabert
konstverk, lika vidrigt som fascinerande. Om det inte innehåller
lager efter lager av betydelse så ger det i alla fall intryck av att
göra det, vilket är nästan lika bra. Vi ser kvinnor förvandlade
till besynnerliga dockor, mördaren själv som idealiserad allsmäktig
kejsare, till synes normala miljöer som på ögonblick kan
förvandlas till muséer av blod och kött. Vi möter Stargher som
barn, som skadad vuxen, som fullfjädrat monster, som personifiering
av Starghers egen galenskap.
De
här sekvenserna är inte bara de bästa i The Cell utan dess själva
kärna. Hela filmen rör sig runt och är beroende av dem. Det är i
Starghers hjärna som ledtrådarna måste hittas för att det sista
oskyldiga offret ska räddas. Och det är här filmen går lite grann
fel. Den söker sig närmare det konventionella och löser sina
problem för enkelt.
Tänk
om Catherine i stället behövde tolka det hon såg, analysera den
sjuka värld hon rör sig i, och verkligen använda sin psykologiska
expertis för att dra ut ledtrådar ur Stargher. Hon skulle tvingas
skilja på det som bara är utslag av hans psykopatiska önskedrömmar
och det som genuint speglar verkligheten. Det skulle bli en
kombination av splatter, psykologisk skräck och detektivdrama, allt
uppspelat framför The Cells briljanta miljöer. Tyvärr blev det
inte så.
Men
jag vill ändå inte tala illa om The Cell. Det är en utmärkt film,
originell, ambitiös, otäck, klanderfritt välgjord och väldigt
spännande. Enbart designen borde ha gjort den till en kultfilm och den
förtjänar mycket mer än att glömmas.
2 kommentarer:
Heter han Gordon Ramsey?!
Det gör han fantamig. Hur kunde jag skriva det namnet utan att tänka på det?
Skicka en kommentar