The Cell (2000) - 5/6

När den här filmen kom fick den både hyllningar och sågningar och jag kan tänka mig att det är en film som många antingen hatar eller älskar. Den liknar i alla fall inte mycket annat och det är aldrig lätt. Jag älskar den inte, men jag tycker mycket om den. Jag sörjer bara förlorad potential; det fanns så oerhört mycket mer att göra med premissen.

Filmen börjar i en vidsträckt öken med en vacker kvinna (Jennifer Lopez) i vita böljande kläder. Hon rider en svart hingst och hittar en liten pojke (Colton James) sittande bland förvridna träd. Hon tackar honom för hästen och frågar om de inte ska segla i stället. Ett titaniskt skeppsvrak dyker upp, men det är för gammalt. En modellbåt faller henne mer på läppen, men hon får inte med sig pojken. Han måste stanna; det har Mocky-Lock sagt.

Vad är det som pågår? Kvinnan är Catherine Deane, en barnpsykolog som via en experimentell maskin tar sig in i pojkens sinne. Han ligger i koma och hon försöker nå honom, vinna hans förtroende och till slut få honom att vakna. Kanske besegra den onde Mocky-Lock också. Men tiden går och hon kan inte uppvisa några verifierbara resultat, så pojkens far och projektets finansiär (Patrick Bauchau) vill lägga ner försöken. Catherine och hennes kollegor (Marianne Jean-Baptiste och Dylan Baker) lyckas skaffa sig ett halvår till.

Under tiden jagas en seriemördande psykopat, Carl Stargher (Vincent D'Onofrio), av polisen. Han kidnappar vackra kvinnor och håller dem inlåsta i en automatisk cell som till slut dränker dem. Själv verkar han inte vilja vara närvarande när det händer; han vill inte se dem förrän de är döda. Då använder han blekmedel för att förvandla dem till dockor och utnyttjar deras kroppar i sexuella masochistritualer. FBI-agenterna Peter Novak (Vince Vaughn) och Gordon Ramsey (Jake Weber) spårar upp honom men under räden mot Starghers hus drabbas han av en slutgiltig flipp och när de drar in honom är han katatonisk. Hans sista offer är redan inspärrat någonstans och väntar på sin oundvikliga död.

Agent Novak hör talas om Catherine Deanes projekt och ber om hjälp. Kan Deane tänka sig att gå in i Starghers sinne och försöka få veta var den kidnappade kvinnan hålls fången? Det är bråttom; framåt kvällen fylls cellen med vatten.

Hur ser en psykopats sinne ut? Som en halvsurrealistisk mardröm, opålitlig och nyckfull, en våldsam fantasi som fått fysisk form, sprängfylld med detaljer och symbolism. The Cells designers har gjort skäl för lönen. Starghers inre liv är ett makabert konstverk, lika vidrigt som fascinerande. Om det inte innehåller lager efter lager av betydelse så ger det i alla fall intryck av att göra det, vilket är nästan lika bra. Vi ser kvinnor förvandlade till besynnerliga dockor, mördaren själv som idealiserad allsmäktig kejsare, till synes normala miljöer som på ögonblick kan förvandlas till muséer av blod och kött. Vi möter Stargher som barn, som skadad vuxen, som fullfjädrat monster, som personifiering av Starghers egen galenskap.

De här sekvenserna är inte bara de bästa i The Cell utan dess själva kärna. Hela filmen rör sig runt och är beroende av dem. Det är i Starghers hjärna som ledtrådarna måste hittas för att det sista oskyldiga offret ska räddas. Och det är här filmen går lite grann fel. Den söker sig närmare det konventionella och löser sina problem för enkelt.

Tänk om Catherine i stället behövde tolka det hon såg, analysera den sjuka värld hon rör sig i, och verkligen använda sin psykologiska expertis för att dra ut ledtrådar ur Stargher. Hon skulle tvingas skilja på det som bara är utslag av hans psykopatiska önskedrömmar och det som genuint speglar verkligheten. Det skulle bli en kombination av splatter, psykologisk skräck och detektivdrama, allt uppspelat framför The Cells briljanta miljöer. Tyvärr blev det inte så.

Men jag vill ändå inte tala illa om The Cell. Det är en utmärkt film, originell, ambitiös, otäck, klanderfritt välgjord och väldigt spännande. Enbart designen borde ha gjort den till en kultfilm och den förtjänar mycket mer än att glömmas.