Tom Ricks (Ethan Hawke)
är publicerad författare, vilket borde ge honom åtminstone några
resurser att ta till när hans liv håller på att krascha. Någon
att ringa, någon att be om hjälp. Ingenting sådant syns till. Tom
befinner sig i en hemsk situation och den blir bara värre. När vi
följer honom från mardröm till mardröm inser vi att La femme du
Vèmes enda stora brist är att frågorna vi ställer är så mycket
mer fascinerande än några svar en manusförfattare kan komma på.
Det här är en film som hade tjänat på att fortsätta i evighet.
Tom är amerikan men
reser till Paris för att vara närmare sin dotter Chloe (Julie
Papillon) som bor där tillsammans med hans exfru Nathalie (Delphine
Chuillot). Chloe är glad att se honom men det är inte Nathalie. Hon
ringer polisen och effekten det har på Tom - han flyr - säger oss
att det kanske ligger något i Nathalies inställning. Tom kommer
undan, somnar på en buss och vaknar för att finna att han blivit
bestulen. Utfattig hamnar han på ett billigt fik och frågar
servitrisen Ania (Joanna Kulig) om hon vet nånstans att bo. Hon
visar honom till fikets ägare Sezer (Samir Guesmi) som har ett
skitigt litet rum att erbjuda.
Det här är inte det
Paris vi är vana vid att se. Tom rör sig i industrikvarter,
smutsigt och slummigt och trasigt och nerklottrat. Här är
människorna inte bara dryga och arroganta, de är våldsamma och
farliga. Tom delar badrum med andra hyresgäster och försöker prata
med dem som civiliserade människor, men det går inte. Här är det
hårda ord och hårda nävar som härskar. Den intellektuelle Tom har
hamnat utanför sitt element.
Men Sezer har i alla fall
ett jobb till honom. Det är väldigt enkelt. Varje kväll går han
till en byggnad och tar sig in med hjälp av memorerade koder. Sedan
låser han in sig i ett litet rum och gör vad han vill i åtta
timmar medan han håller koll på en övervakningskameras TV-skärm.
Då och då ringer någon på en klocka, och då frågar han genom en
mikrofon vad de vill. Om de söker herr Monde, då släpper han in
dem. Han lämnar under inga omständigheter rummet innan åtta timmar
har gått. Jobbet ger honom pengar och tid att skriva.
Han blir igenkänd i en
bokhandel och inbjuden till en soaré där han stöter på den vackra
Margit (Kristin Scott Thomas) som bjuder hem honom till sin lägenhet.
De inleder ett förhållande. På sätt och vis.
Det är frustrerande att
försöka beskriva La femme du Vème för även om varenda ord jag
skrivit är sant så misslyckas jag fullständigt med att ge ett
sanningsenligt intryck. Händelserna händer, vi ser dem, men
någonting rör sig bortom dem. Något är hela tiden, lite grann...
fel. Tom lever i en verklighet som rasar samman runt honom och Ethan
Hawke var kanske det perfekta, om än oväntade, valet att spela
honom. Hur mycket är på riktigt? Vad kan vi lita på?
Vi får svar på en del
frågor, inte på andra, och inte ens svaren vi får är vi säkra
på. Det är fascinerande och obehagligt på samma gång, som om vi
är fast i samma mardröm som Tom. Det här är en film jag vill se
fler gånger; jag misstänker att jag kommer att komma fram till
olika slutsatser varje gång.
Att den inte når hela
vägen fram till briljans beror på det stora felet jag nämnde i
början: upplösningen kan aldrig matcha vägen dit. Det är en brist
jag kan leva med, i det här fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar