House at the End of the Street (2012) - 4/6

I Winter's Bone visade Jennifer Lawrence att hon är en enormt talangfull skådespelerska och om vi inte får se fantastiska verk från henne under de närmaste femtio åren blir jag mycket förvånad. Hon har gåvan och hon har använt den väl. Men hon är bara strax över tjugo år gammal och hur duktig hon än är så har hon inte rutinen än. Därför är hon fantastisk när hon har bra material att jobba med - som i Winter's Bone - men när materialet är mediokert kan hon inte rädda det. Än är hon ingen Patrick Stewart, som kan uttala både skit och Shakespeare med samma övertygelse. Det är ingenting att skämmas för; det är inte många som hade kunnat säga replikerna i House at the End of the Street och få dem att låta verklighetstrogna. Hennes medspelare, de flesta betydligt äldre än hon, klarar inte heller av det särskilt väl. Elizabeth Shue har varit filmskådespelerska i tjugoåtta år och lyckas inte heller.

Det pekar ganska tydligt på den stora svagheten med den här filmen: manuset. Det är inte berättelsen det är fel på, det är replikerna. Det mest grundläggande hantverket har här fallerat och djupt onaturliga ord läggs i munnen på människor som inte lyckas få oss att tro på att de själva tror på dem.

Det är förstås i sig inget ovanligt; usla manus finns det gott om. Det är däremot rätt sällsynt att de dyker upp i filmer som i övrigt är så här bra. House at the End of the Street innehåller flera lager mysterium, en handfull gedigna överraskningar, en invecklad intrig som smidigt löser upp sig i slutet och en spännande lek med klichéer och tittarens instinkter. Jag tyckte om den.

Jennifer Lawrence är Elissa, dotter till Sarah (Shue) som just skilt sig från Elissas far. Tillsammans flyttar de två till sitt drömhus, omgivet av vackra träd och med bara en enda granne: den unge Ryan Jacobson (Max Thierlot) som bor ensam i huset bredvid. Det förvånar Elissa och Sarah då de vill minnas att mäklaren sa att huset stod tomt, och de blir inte lugnare när de får höra Ryans bakgrundshistoria. Han hade en syster, Carrie Anne, som en dag mördade deras föräldrar och sedan försvann spårlöst. Ryan var hos en släkting och när han kom tillbaka slog han sig ner i det nu tomma huset.

Det är en otäck historia, men Ryan verkar vettig nog trots den fientlighet som hela staden visar honom. Det kanske är för att de vill se huset rivas så att mordhistorien slutar fläcka ner deras dyra villor, kanske för att de tror att han är lika tokig som sin syster, eller kanske av någon annan anledning. Ryan utsätts för trakasserier och våld, och den ende som står på hans sida är sheriffen, Weaver (Gil Bellows).

Elissa börjar umgås med Ryan, vilket Sarah inte gillar, främst på grund av att han är äldre än hennes dotter. Man behöver inte vara expert på tonårspsykologi för att inse vilken effekt det har, och Elissas och Ryans förhållande blir allt intimare. Men det finns fler hemligheter än Elissa - eller vi - anar.

Allt det här är bra, och vi får veta bit för bit av sanningen, som fortsätter avslöjas långt efter att vi trodde att det var klart. Om filmen väljer att sluta på ett trist och klichéartat sätt så är det ett fel den delar med snart sagt alla filmer i den här genren, och om House at the End of the Street bara haft en manusförfattare med en aning om hur människor pratar - eller mer rutinerade skådespelare - så hade den varit riktigt bra. Som den är, är den bara okej.