Alice Sycamore (Jean Arthur) kommer från en familj av excentriska bohemer. I hennes hus sysslar alla med sin hobby. Syster Essie (Ann Miller) dansar ständigt, hennes man Ed (Dub Taylor) leker med sin tryckpress, mamma Penny (Spring Byington) skriver pjäser, och i källaren bygger pappa Paul (Samuel S. Hinds) och kompisen DePinna (Halliwell Hobbes) fyrverkerier. Ryssen Kolenkhov (Mischa Auer) tittar in för att äta middag och lära Essie dansa. Tjänstefolket, Rheba (Lillian Yarbo) och Donald (Eddie Anderson), verkar älska stämningen i huset. Det finns till och med en tam korp (Jimmy).
Mitt i alltihop sitter morfar Martin Vanderhof (Lionel Barrymore), som en gång i tiden var en framgångsrik affärsman. En dag stod han i hissen på jobbet när han insåg att han inte hade roligt och genast tog hissen ner igen. Sen dess har han spritt sin filosofi, skaffat sig oräkneliga vänner, och levat lycklig. När nån enveten uppköpare tvunget vill tillskansa sig hans hus tackar han nej. Det är värt mer än pengar för honom.
Han vet inte att uppköparen jobbar för samma företag som hans dotterdotter arbetar på som sekreterare, och där hon även träffat högste chefens son Tony Kirby (James Stewart). De blir förälskade i varandra, men hur ska det gå när deras bakgrunder möts? Alice har inga illusioner om sin familj och Tonys pappa Anthony P. (Edward Arnold) är en stenrik och stenhård affärsman, medan mamman (Mary Forbes) är en snobb som är besatt av sin sociala status.
Det låter som en förutsägbar historia och visst, det är det. Men den är vacker också. Det brokiga gänget hemma hos Alice gör att det inte finns en trist sekund ("not a dull moment", som morfar Vanderhof säger) och James Stewart gör förstås det han alltid gör, men det blir riktigt underbart när morfar Vanderhof och Anthony P. Kirby pratar med varandra. Två gamla män som pratar om sina långa liv.
Det är faktiskt Edward Arnold, inte James Stewart, inte Jean Arthur och inte Lionel Barrymore, som gör den här filmen så fin som den är. Hans karaktär är en kallblodig affärsman, till synes inte brydd om något annat än framgång och pengar och att krossa sina motståndare, men ganska snart - innan hans karaktärskurva börjat peka åt något särskilt håll - ser vi hans mänsklighet. Ju mer av den som kommer fram, desto mer tycker vi om honom. Anthony P. Kirby vaknar inte bara upp en dag som en ny människa, allt vi ser av honom är trovärdigt. Han är ingen karikatyr, han är en karaktär. Det är vad Edward Arnold gör honom till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar