Den klassiska tyska expressionistfilmen Nosferatu, eine Symphonie des Grauens var den första filmatiseringen av Bram Stokers ännu mer klassiska brevroman Dracula. Den var Prana Films första och enda film eftersom de försökte ta genvägen att ändra namnen (Dracula blev Orlok, Harker blev Hutter, von Helsing blev Bulwer) och inte be om lov. Stokers änka stämde bolaget och det fick i självförsvar förklara sig bankrutt, men samtidigt skapades ett nytt intresse för Dracula och vampyrer, ett intresse som fortfarande lever kvar.
Nosferatus greve Orlok har dock inte mycket gemensamt med Edward Cullen eller ens med den Dracula vi är vana att se. Orlok är ingen vacker, belevad, kultiverad adelsman utan ett monster med groteska ögon, spetsiga öron, gnagartänder och långa klor, en varelse som ser ut att faktiskt kunna vara till hälften fladdermus. Han må ha varit med om att skapa eller kodifiera mycket av det vi tror oss veta om vampyrer, men själv är han fortfarande praktiskt taget ett unikum.
Han lever dock i ett mycket typiskt vampyrslott i Karpaterna. Dit kommer den unge fastighetsmäklaren Thomas Hutter (Gustav von Wangenheim) för att slutföra en fastighetsaffär med greve Orlok (Max Shreck). Redan på värdshuset varnas han för att fortsätta till slottet, och den vagn han lejer stannar på respektfullt avstånd. Han fortsätter ensam genom trakter som hemsöks av en varulv (spelad av en hyena) och mystiska varelser.
Väl på slottet träffar han Orlok, en besynnerlig, kuslig man som blir väldigt fascinerad när Hutter råkar skära sig i handen under middagen, och lika fascinerad av en bild på Hutters nyblivna fru Ellen (Greta Schröder). Hutter upptäcker en kista i källaren och inser den hemska sanningen: Orlok är vampyr. Hjälplös tittar Hutter på medan Orlok lastar jordfyllda kistor och ger sig av mot Hutters hemstad Bremen.
Orlok låter sig lastas ombord på ett fartyg vars besättning drabbas av en mystisk pest; de hittas döda med märken i halsen. Samma sak händer människor i hamnstäderna längs kusten och han tar sig allt närmare Bremen och Ellen. Hutter flyr sin fångenskap och börjar jaga Orlok.
Allt det här fungerar faktiskt fortfarande. Det är inte lika effektivt som i Das Cabinet des Dr. Caligari, men de scener som var som otäckast på tjugotalet är fortfarande minnesvärda. När Orlok reser sig ur sin kista ombord på fartyget, när hans skugga rör sig uppför trappan (och därmed skapade en ikonisk silhuett som återanvänts av Kalle Anka, av alla ställen), när han konfronterar Ellen.
Och så är det härifrån vi fick uppfattningen att vampyrer dör av solljus. Dracula knallar runt i London mitt på dagen, men när Ellen lyckas hålla Orlok uppe tills tuppen har galt bleknar han bort i en specialeffekt som var enastående för sin tid.
Nosferatu är en av de filmer vars inflytande knappt kan överskattas och inte låter sig mätas. Och som de flesta stilskapande verk finns det mycket i originalet som helt missades av efteraparna, och därför är den fortfarande bra, så här nittio år efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar