Jag älskar filmer som skapar egna världar och fyller dem med så många detaljer att vi glömmer att de har skapats just för kameran; vi väljer att tro att de finns och kameran bara råkade rullas därigenom. Ett tag verkar Franklyn vara just en sådan film, men historien om den besynnerliga staden Meanwhile City är bara en av de fyra historier som filmen berättar. Är de sammankopplade? Naturligtvis. Det är strukturen i deras sammankoppling som kommer att förvåna dig. Den förvånade i alla fall mig.
Meanwhile City är en fantasistad, ett slags halv-steampunk-halv-medeltid-motsvarighet till London. Där är det lag på att alla måste ha en religion och staden är därför ett ekumeniskt gytter med sjundedagsmanikyrister och människor som byter tro så fort konversationen blir tråkig, ett ställe där profeterna står och gastar på trottoarerna och man kan grunda en religion på tvättmaskinsinstruktioner.
I Meanwhile City möter vi Jonathan Preest (Ryan Philippe), Meanwhile Citys ende ateist. Han ger sig ut beväpnad och i kuslig mask för att rädda en flicka som kidnappats av en av de otäckare sekterna, samtidigt som han försöker hålla sig undan från det diktatoriska Ämbetet som styr staden och hitta sin ärkefiende, den mystiske Individen.
De andra tre historierna utspelar sig i vårt eget London. Emilia (Eva Green) är en ung, rökande, alkoholiserad, självskadande självmordskandidat till konststudent som går hos psykiater med sin mamma och arbetar på att hitta ett konstprojekt som passar både hennes själ och hennes handledare.
Peter (Bernard Hill) är en gammal kyrkvärd med en frånskild fru och en son som kom hem från Irakkriget med psykiska problem. Sonen skulle precis få komma på permission från en institution när han rymde och nu försöker Peter desperat hitta honom. Han tror att Gud och deras familjekärlek kommer att ordna allt, om han bara lyckas hitta sin son.
Milo (Sam Riley) är en ung man som skulle gifta sig men blev dumpad av fästmön precis innan bröllopet. Han söker tröst hos sin bäste vän, hos sin mamma, och hos sin gamla barndomskärlek som han inte har träffat på tjugo år.
Jag började se Franklyn med förväntan att den skulle vara en Neverwhere eller Mirrormask, en historia om en magisk parallellvärld. Den är något helt annat, och poängen står inte att finna i Meanwhile City. Sedan undrade jag hur det skulle visa sig att dessa olika trådar hörde ihop, och när svaren började dyka upp trodde jag att jag hade förstått.
Det hade jag inte. Franklyn tar några okonventionella beslut, gör några val man skulle kunna kalla dåliga. Jag har en känsla av att jag borde vara besviken, men det kvarhängande intrycket är tillfredsställelse. Franklyn är en riktigt bra film.
Meanwhile City är en fantasistad, ett slags halv-steampunk-halv-medeltid-motsvarighet till London. Där är det lag på att alla måste ha en religion och staden är därför ett ekumeniskt gytter med sjundedagsmanikyrister och människor som byter tro så fort konversationen blir tråkig, ett ställe där profeterna står och gastar på trottoarerna och man kan grunda en religion på tvättmaskinsinstruktioner.
I Meanwhile City möter vi Jonathan Preest (Ryan Philippe), Meanwhile Citys ende ateist. Han ger sig ut beväpnad och i kuslig mask för att rädda en flicka som kidnappats av en av de otäckare sekterna, samtidigt som han försöker hålla sig undan från det diktatoriska Ämbetet som styr staden och hitta sin ärkefiende, den mystiske Individen.
De andra tre historierna utspelar sig i vårt eget London. Emilia (Eva Green) är en ung, rökande, alkoholiserad, självskadande självmordskandidat till konststudent som går hos psykiater med sin mamma och arbetar på att hitta ett konstprojekt som passar både hennes själ och hennes handledare.
Peter (Bernard Hill) är en gammal kyrkvärd med en frånskild fru och en son som kom hem från Irakkriget med psykiska problem. Sonen skulle precis få komma på permission från en institution när han rymde och nu försöker Peter desperat hitta honom. Han tror att Gud och deras familjekärlek kommer att ordna allt, om han bara lyckas hitta sin son.
Milo (Sam Riley) är en ung man som skulle gifta sig men blev dumpad av fästmön precis innan bröllopet. Han söker tröst hos sin bäste vän, hos sin mamma, och hos sin gamla barndomskärlek som han inte har träffat på tjugo år.
Jag började se Franklyn med förväntan att den skulle vara en Neverwhere eller Mirrormask, en historia om en magisk parallellvärld. Den är något helt annat, och poängen står inte att finna i Meanwhile City. Sedan undrade jag hur det skulle visa sig att dessa olika trådar hörde ihop, och när svaren började dyka upp trodde jag att jag hade förstått.
Det hade jag inte. Franklyn tar några okonventionella beslut, gör några val man skulle kunna kalla dåliga. Jag har en känsla av att jag borde vara besviken, men det kvarhängande intrycket är tillfredsställelse. Franklyn är en riktigt bra film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar