Peter Benchley skrev boken Jaws som blev en mycket bättre film som förändrade filmindustrin, förmodligen för all framtid. Jaws var hans första bok och jag vet inte om det var dess och filmens framgång som fick honom att tillbringa resten av sin karriär med att skriva om havet och dess invånare, men han höll sig i alla fall till det ämnet och höll sig flytande: The Deep, The Island, White Shark och dagens ämne: The Beast.
Inget han gjort har dock kommit i närheten av succén med Jaws, och jag ger inte Benchley själv mycket av äran för den framgången. Boken var som sagt inte alls lika bra som filmen, och emedan jag inte har läst The Beasts litterära förlaga ger filmen mig ingen lust att göra det.
Hajen är utbytt mot en jättebläckfisk, vilket förstås gör filmen coolare men inte bättre. Den hemsöker den lilla semesterorten Grave's Point, styrd av Schuyler Graves (Charles Martin Smith) som är en ganska typisk lilldiktator som ingen tycker om. I stället ligger all vår sympati hos Whip Dalton (William Petersen, senare känd som Gil Grissom på CSI), en fri ande och fiskare som vägrar bli kommersiell och förstöra fisket. Han vill bara puttra runt på sin lilla båt och dra upp fisk som han alltid gjort.
Kvinnan i historien är Kathryn Marcus (Karen Sillas), som arbetar för kustvakten och står för den obligatorisk romantiska tråden. Doktor Herbert Talley (Ronald Guttman) är det vetenskapliga geniet som räknar ut vari hotet består och kan förklara för de andra karaktärerna, och Lucas Coven (Larry Drake) är Daltons mörka spegel. Det finns förstås en ond rik kapitalist som ser till sin plånbok först och främst, Osborne Manning (Denis Arndt). Nej, det finns inte gott om originella idéer i The Beast, men det hade den kunnat överleva.
Det den inte klarar av är att den genomgående andas lågbudget. Bläckfisken ser för det mesta hygglig ut men ibland bryter den ihop totalt och ser ut som en inklippt tecknad figur. Skådespelarna är stela pappfigurer som verkar ha lärt sig skådespelets konst från robotar. Sidohandlingarna har stoppats in för att de ska vid Gud finnas där, det har vi plockat upp nånstans.
Scenerna som fungerar bäst är - som oftast är fallet - de som har med kärnhistorien att göra. När vi har kul så är det för att de håller på och jagar bläckfisk. Det är därför man ser en film som The Beast och den hade kunnat vara hälften så lång och betydligt bättre. Det är en visdom som verkar väldigt svår att lära sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar