The Dark Knight Rises (2012) - 4/6

Så blev det till slut dags för den tredje delen i Christopher Nolans Batman-trilogi. Efter Batman Begins som var Batman-filmen vi hade väntat på och den fantastiska Dark Knight, var det svårt att varken ha för höga eller för låga förväntningar. Vart skulle serien egentligen bli av efter Dark Knight? Fanns det något sätt att fortsätta den på samma nivå? Samtidigt gjorde Dark Knights slut en uppföljare nästan obligatorisk, och fansen skulle komma dit och hoppas på något lika bra, en gång till.

Om det fanns någon som kunde lyckas med det så var det väl Christopher Nolan. Han verkade i alla fall ha en klar uppfattning om vad hans Batman gick ut på, vad som var acceptabelt och oacceptabelt, och han frågade själv retoriskt hur många bra tredjefilmer vi egentligen kan räkna upp. Det är inte många, men han hade redan gjort en uppföljare som var betydligt bättre än sin föregångare, som själv var bättre än någon väntade sig.

Så jag gick in i salongen med höga förhoppningar och under omständigheterna rimliga förväntningar. Jag förstod att det inte skulle bli en Dark Knight till, men jag räknade med att Nolans versioner av Bane och Catwoman skulle vara sevärda och placera Batman i infernaliska situationer.

The Dark Knight Rises kom faktiskt rätt nära att infria mina förväntningar. Bane är i Tom Hardys gestalt en spännande karaktär. Anne Hathaway är en unik Catwoman som dock inte ges lika mycket djup. De övriga - Michael Caine som Batmans butler Alfred, Morgan Freeman som Lucius Fox som sköter Waynes affärer och tar fram tekniska mirakel åt honom, Gary Oldman som den hederlige polischefen Jim Gordon - är lika bra som tidigare, medan Christian Bale som den presumtiva huvudpersonen Bruce Wayne/Batman gör en skakigare insats. Ibland ser man den galne metodskådespelaren igen, men emellanåt verkar han ha glömt varför han tog rollen till att börja med.

I historien har åtta år gått sedan den förra filmen, och under de åtta åren har Batman försvunnit och Bruce Wayne dragit sig tillbaka till en låst flygel av sin stora herrgård. Batman tog på sig skulden för de brott som Harvey Dent (Aaron Eckhart) begick; Dent har nu blivit en martyr och ikon för Gotham City. En lag döpt efter honom har rensat ut den organiserade brottsligheten och Gotham City är inte längre det helveteshål vi är vana vid. Det är baserat på en lögn, men det är svårt att diskutera med resultat.

Bane har andra planer. Han är en besynnerlig, brutal terroristledare som döljer sitt ansikte bakom en mask och inspirerar kadaverdisciplin hos sina underhuggare. I inledningsscenen går en av hans män med på att dö utan att ifrågasätta Banes order; han frågar bara "have we started the fire?" och när Bane försäkrar att så är fallet har mannen inga tvivel. Det är en aspekt av Banes karaktär som borde ha utforskats mycket djupare. Här fanns substans att hämta.

Banes plan är att ta över Gotham City, slita ner de rika och mäktiga och ge de fattiga makten. Hans metod är en atombomb vars detonator finns hos en okänd medborgare som spränger bomben om någon försöker lämna staden, angripa Bane eller pyssla med andra kontrarevolutionära aktiviteter. Dock kommer bomben att detonera förr eller senare i alla fall och jag har inte klart för mig vad väntetiden fyller för syfte. Varför spränger de inte bara bomben direkt?

Det är den typen av frågor som jag inte gillar att behöva ställa mig när jag ser en film som jag hoppades skulle vara intelligent och genomtänkt, och det är den typen av frågor som jag aldrig ställde mig under Dark Knight.

Det finns fler av dem i The Dark Knight Rises. En karaktär tar en titt på Bruce Wayne och vet genast med säkerhet att han är Batman. Emedan vi vet hur Batman och Bane blev de hårdingar de är får vi ingen förklaring alls på hur Selina Kyle (alltså Catwoman, även om det namnet aldrig nämns) blev en oslagbar ninja i höga klackar. Bruce Wayne lyckas ta sig in i Gotham när det är helt avskuret från omvärlden och visst accepterar jag att Batman kan göra sånt... men inte utan att vi får se hur han gjorde. Eller det åtminstone föräras en mening i dialogen.

Och eftersom det finns en bomb måste det finnas en hisnande upplösning där den är nära att detonera och hjältarna måste göra allt för att hindra den. Helt i enlighet med traditionen har även denna filmbomb en nedräknande klocka med arga röda siffror, men det har nog aldrig i filmhistorien varit dummare än här. Om det någonsin fanns en bomb som inte borde ha en timer, så är det denna.

Det är synd. The Dark Knight Rises hade allt den behövde för att bli, kanske inte lika bra som sin föregångare men åtminstone en värdig efterträdare. Den har skådespelet, regin, effekterna och framför allt nog med lovande element och intressanta teman för att bygga en mycket bättre film än vi fick.

En del rushas igenom, vilket kan låta märkligt med tanke på filmens längd. Batman återkommer för att handlingen kräver det, och Batmans identitet luskas ut för att handlingen kräver det. Det hade inte skadat att få veta hur det gick till. Annat är alldeles för ogenomtänkt. Jag har för många frågor. Om Banes plan, om fängelset han kommer ifrån, om det besynnerliga beteendet hos ett par av fångarna där, om Batmans motivation.

Men ändå är The Dark Knight Rises ingen dålig film. Den fungerar, på sitt plan. Faktum är att jag tyckte riktigt bra om den nästan hela löptiden. Den var ingen Dark Knight, det stod klart rätt tidigt, men den hade glimtar av genialitet, var genomgående av hög kvalité, och den sög in mig och fick mig att vilja veta vad som skulle hända.

Nu önskar jag att jag aldrig hade fått veta. Jag hatade nämligen slutet på den här filmen. Efter att ha varit underhållen och intresserad i två och en halv timme gick jag förbannad ut ur salongen. Slutet drar ensamt ner betyget från en solklar femma till en fyra. Jag tror jag ska skriva en artikel om varför om ett par månader, så att alla som bryr sig ska ha fått en chans att se filmen först.