City Lights (1931) - 6/6

1931 hade stumfilmen börjat dö, men Charlie Chaplin var inte redo att gå över till ljudfilm. City Lights blev hans sista stumfilm, med musik komponerad av Chaplin själv och en handfull ljudeffekter men inte ett enda uttalat ord. Det närmaste vi kommer är inledningsscenen där en ny staty ska avtäckas. Ett högdjur kliver fram till mikrofonen, öppnar munnen för att tala, och det vi hör är gnidiga pipanden. Trettiotalets publik, som levde i gränsperioden mellan stumfilm och talfilm, fick ut något helt annat av det än vi får i dag. Det måste ha varit en fantastisk rolig kommentar till det som pågick i filmbranschen.

Charlie Chaplin spelar sin världsberömde luffare med sliten kostym, hatt, käpp och mustaschen som för överskådlig framtid förstördes av en arg diktator. Efter att ha hittats sovande på statyn som avtäcktes strövar han planlöst runt i staden och träffar en ung blind kvinna (Virginia Cherrill) som säljer blommor. Han köper en blomma av henne och i nästa stund rör han våra hjärtan. Deras första möte är lika vackert som den betydligt mer kända slutscenen.

Luffaren hänger vid en kaj när en berusad man (Harry Myers) dyker upp för att begå självmord. Efter lite slapstickbesvärligheter har luffaren räddat hans liv, gett honom livslusten tillbaka och blir hembjuden till hans lyxiga villa. Mannen visar sig vara stenrik och nu lever luffaren det goda livet. När han är ute och åker Rolls-Royce stöter han på blomsterförsäljerskan. Med sin nya kompis pengar köper han alla hennes blommor och sen skjutsar han henne hem, och hon får en fantastisk historia om en rik uppvaktare att berätta för sin mormor (Florence Lee).

Problemet är att miljonären bara tycker om luffaren när den förre är berusad. Så fort han blir nykter beordrar han luffaren utslängd ur huset, men när han fått ett par drinkar i sig är de bästa vänner igen. Den stackars luffaren försöker hänga med i svängarna och försöker inför blomsterförsäljerskan upprätthålla illusionen att han är en rik, kultiverad gentleman. När hon har slut på pengar och fordringsägarna står vid dörren lovar han henne att han ska fixa det. Men hur, när han inte är någon miljonär utan bara en luggsliten luffare?

City Lights blandar emotionella, rörande scener med ren slapstick, och inkongruensen får mig ibland ur balans. Men de rörande scenerna är verkligen rörande, och Chaplin var väldigt bra på slapstick med sitt perfekt disciplinerade minspel och sin blick som sa att han bara råkade vara på fel plats vid fel tillfälle. Slutscenen är berömd och hyllad, och även om ingenting hade kunnat matcha mina förväntningar så var den väldigt bra och effektiv.

City Lights är nog inte Chaplins bästa film - jag väljer The Great Dictator - men emedan The Great Dictator förmodligen kommer att betyda mindre och mindre om femtio eller hundra eller tvåhundra år, så tror jag att City Lights aldrig kommer att dö. Den kommer alltid att vara älskad, för dess ämnen och känslor är mänskliga, inte tidsbundna.