Gary Gilmore var en tjuv, rånare, knarkare och mördare som blev berömd när han från dödscellen krävde att bli avrättad så fort som möjligt. Han lyckades och blev den förste som avrättades i USA efter att dödsstraffet återinförts. Norman Mailer skrev en bok om honom som jag inte läst men som av allt att döma gjorde ett grundligt jobb med att gå igenom Gilmores liv och rättegång. Hans ångest och ånger ges plats och är en del av förklaringen till hans önskan att dö.
I filmen verkar det snarare vara en rimlig reaktion på Gilmores liv, som är en oändlig parad dysterhet och elände. När han håller sig i kragen belönas han med motgångar, smuts och fattigdom. När han följer sina instinkter gör han både sig och andra illa. Han förefaller vara född till elektriska stolen, en förbannad varelse med ett oövervinneligt öde att följa. Det fanns aldrig något lyckligt slut för filmens Gilmore.
Gilmore (Tommy Lee Jones) lämnar fängelset efter ett tolvårigt straff för rån och ska försöka anpassa sig till samhället. I de flesta fall kallas det för att "återanpassa" men jag misstänker att Gilmore aldrig varit anpassad och inte har något att återvända till. Han bosätter sig hos en släkting (Christine Lahti) och försöker hitta jobb men kan inte nå bortom att vara en white trash-kliché.
Gilmore finner kärleken hos den femton år yngre tvåbarnsmamman Nicole (Rosanna Arquette) men hon verkar inte förstå hurdan han är, inombords. Hon ger en vän en passionerad tungkyss i födelsedagspresent mitt framför Gilmore och tycks inte ha någon aning om vad det gör med en man som han. Det blir snart våldsamt och det är ett mönster som upprepas tills Gilmore går över alla gränser och hamnar i dödscellen, där han bara finner en väg att gå.
Tommy Lee Jones fick en välförtjänt Emmy för sin roll i The Executioner's Song men han är bunden av ett manus som är lika strikt som Gilmores livsbana, och ingen annan än Jones lyckas hitta rätt not att spela. När Gilmore kämpar för att få dö borde det vara hjärtekrossande, men i slutet på The Executioner's Song känner jag bara att det nog var det bästa han kunde hoppas på.
I filmen verkar det snarare vara en rimlig reaktion på Gilmores liv, som är en oändlig parad dysterhet och elände. När han håller sig i kragen belönas han med motgångar, smuts och fattigdom. När han följer sina instinkter gör han både sig och andra illa. Han förefaller vara född till elektriska stolen, en förbannad varelse med ett oövervinneligt öde att följa. Det fanns aldrig något lyckligt slut för filmens Gilmore.
Gilmore (Tommy Lee Jones) lämnar fängelset efter ett tolvårigt straff för rån och ska försöka anpassa sig till samhället. I de flesta fall kallas det för att "återanpassa" men jag misstänker att Gilmore aldrig varit anpassad och inte har något att återvända till. Han bosätter sig hos en släkting (Christine Lahti) och försöker hitta jobb men kan inte nå bortom att vara en white trash-kliché.
Gilmore finner kärleken hos den femton år yngre tvåbarnsmamman Nicole (Rosanna Arquette) men hon verkar inte förstå hurdan han är, inombords. Hon ger en vän en passionerad tungkyss i födelsedagspresent mitt framför Gilmore och tycks inte ha någon aning om vad det gör med en man som han. Det blir snart våldsamt och det är ett mönster som upprepas tills Gilmore går över alla gränser och hamnar i dödscellen, där han bara finner en väg att gå.
Tommy Lee Jones fick en välförtjänt Emmy för sin roll i The Executioner's Song men han är bunden av ett manus som är lika strikt som Gilmores livsbana, och ingen annan än Jones lyckas hitta rätt not att spela. När Gilmore kämpar för att få dö borde det vara hjärtekrossande, men i slutet på The Executioner's Song känner jag bara att det nog var det bästa han kunde hoppas på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar