Det finns gott om stonerkomedier, men rätt få med en kvinnlig huvudperson. Jane F (Anna Faris) är dock uppgiften vuxen, även om det är det enda hon klarar av. Hon är rent formellt en hoppfull skådespelerska men tillbringar större delen av tiden hemma i soffan, stenad som en gris, och undviker i möjligaste mån att göra något konstruktivt. Rumskamraten Steve (Danny Masterson) har börjat tröttna på hennes slapphet men det har inte trängt igenom dimman som omger hennes hjärna.
Den här dagen har hon saker som måste skötas. Hon ska provspela för en roll, hon ska betala en skuld till sin langare, men framför allt måste hon betala elräkningen om inte strömmen ska stängas av. Hur Steve vågat ge henne den uppgiften är oklart, och naturligtvis slutar det illa.
För att hantera dessa gigantiska ansvarsområden slappnar hon av med lite marijuana och blir frestad av de muffins Steve bakat till sina kompisar. Efter att ha vräkt i sig dem - med rättfärdiganden - visar det sig att det är haschkakor. Nu är hon massivt hög och hon har fortfarande saker hon måste göra. Hon bestämmer sig för att lägga upp en plan. En plan som hon själv tycker är genialisk.
Vi följer Jane genom hennes dag när olycka staplas på olycka och hon försöker reda ut allt hon drabbas av. Jag har sett bättre - och roligare - stonerkomedier, men Smiley Face ligger bra till i traditionen. Det roliga är att se kris efter kris, katastrof efter katastrof, och framför allt att se den orimligt karismatiska Anna Faris hafsa sig igenom dem. Hon ser ut och beter sig som just det hon ska föreställa, och de roligaste bitarna är när vi får se henne göra båda sidorna och se både det Jane tror händer, och det som verkligen händer.
Den här dagen har hon saker som måste skötas. Hon ska provspela för en roll, hon ska betala en skuld till sin langare, men framför allt måste hon betala elräkningen om inte strömmen ska stängas av. Hur Steve vågat ge henne den uppgiften är oklart, och naturligtvis slutar det illa.
För att hantera dessa gigantiska ansvarsområden slappnar hon av med lite marijuana och blir frestad av de muffins Steve bakat till sina kompisar. Efter att ha vräkt i sig dem - med rättfärdiganden - visar det sig att det är haschkakor. Nu är hon massivt hög och hon har fortfarande saker hon måste göra. Hon bestämmer sig för att lägga upp en plan. En plan som hon själv tycker är genialisk.
Vi följer Jane genom hennes dag när olycka staplas på olycka och hon försöker reda ut allt hon drabbas av. Jag har sett bättre - och roligare - stonerkomedier, men Smiley Face ligger bra till i traditionen. Det roliga är att se kris efter kris, katastrof efter katastrof, och framför allt att se den orimligt karismatiska Anna Faris hafsa sig igenom dem. Hon ser ut och beter sig som just det hon ska föreställa, och de roligaste bitarna är när vi får se henne göra båda sidorna och se både det Jane tror händer, och det som verkligen händer.
Höjdpunkten är när hon håller ett inspirerande, vältaligt improviserat brandtal till arbetarrörelsen, och vi sen får se vad hon egentligen sa. Vi har alla upplevt något liknande, potheads eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar