Jag brukar försöka undvika hyperbol i stil med "skulle hellre svälja en radioaktiv golfboll än se den här filmen igen" eller "efter halva längtade jag efter att strypa mig med taggtråd". Filmer kan vara tråkiga, obehagliga, pinsamma eller äckliga men de når aldrig upp till tortyrnivå. Så jag hoppas att du tar mig på största allvar när jag säger att Movie 43 fick mig att må fysiskt illa. Jag kan inte säga att den är den sämsta film jag sett, men jag kan säga att den bryter ny mark på dålighetens område.
Det mest - det enda - imponerande med den är att den alls blev gjord, särskilt med denna rollista: Hugh Jackman, Kate Winslet, Halle Berry, Dennis Quaid, Greg Kinnear, Emma Stone, Naomi Watts, Liev Schreiber, Seann William Scott, Johnny Knoxville, Gerard Butler, Anna Faris, Uma Thurman, Justin Long, Richard Gere, Kate Bosworth, Chloë Grace Moretz, Christopher Mintz-Plasse, Kristen Bell, Elizabeth Banks och Seth MacFarlane. En lång rad kända namn.
Hur lyckades Peter Farrelly, det förvridna geniet bakom den här katastrofen, få in alla dessa stjärnor? Genom att vara tokig. Det tog honom tio år att få Movie 43 gjord, vilket är en hemskt tragisk mening, och han låg på kändisarna som en galning. När Richard Gere försökte ta sig ur projektet genom att göra det så svårt som möjligt för Farrelly - "jag har bara de här fyra dagarna över och vi måste filma i New York City" - så flög Farrelly till New York City och filmade i fyra dagar. Han kämpade in Winslet och Jackman, fick dem att filma sin sketch, och använde deras namn för att få in andra. Farrelly gav sig aldrig, han vägrade släppa sin dröm.
Jag ställer samma fråga här som jag gjorde efter att ha sett The Nutcracker in 3D: vad var drömmen? Vad var Farrellys grundidé som han höll fast vid i ett årtionde, som han la ner sin svett på tills han kunde föda fram den här neurosedynbebisen till film? Vad det än var kan jag inte tro på att det var det han uppnådde.
Om det inte är ett meta-skämt, och det måste det nästan vara. Filmen verkar medveten om hur usel den är. Ramberättelsen består i att Dennis Quaid är en desperat manusförfattare som försöker sälja sitt manus till filmbolagskillen Greg Kinnear. Quaid berättar om en sketch och vi får se den. Efter att Quaid gått igenom de första säger Kinnear nej, det är hemskt, det är anstötligt, det är kommersiellt gift - och vi håller helhjärtat med. Då drar Quaid pistol och tvingar honom att lyssna på resten. I filmen måste en karaktär pistolhota en annan karaktär för att filmen ska fortsätta.
Skämtet i ramberättelsen är alltså att Quaid är en fullständigt rutten och halvgalen manusförfattare som försöker få en omöjlig film gjord, och filmen i fråga är den vi ser. Det kan ju inte vara något annat än Farrellys drift med sig själv. Men för att skämtet ska fungera måste sketcherna vara riktigt usla, och det är ju i dem vi tillbringar lejonparten av filmen. Kunde inte Farrelly se problemet med den här idén?
Eller trodde han verkligen att vi skulle skratta åt de äckliga scenerna med Jackmans halstestiklar, de smärtsamma sekvenserna med Watts och Schriebers galna föräldrar, Knoxvilles fångade irländske pyssling eller Longs Robin som ständigt skäms ut och förnedras av Batman? Trodde han att vi skulle tycka om att se Banks bli nerpissad av en tecknad katt eller Moretz få sin första mens under horribelt pinsamma omständigheter?
De bästa sketcherna i Movie 43 är bara tråkiga, med kanske ett snabbt förbiflygande halvskratt i början om man har tur. Resten är direkt vidriga, anstötliga, sånt jag önskade att få slippa se och snabbspolade mig igenom för att komma till något som skulle få magen att sluta vrida sig. Jag vet inte om jag kan förmedla hur usel den här filmen är. Dess existens är ett mysterium, dess rollista en gåta, och dess grundidé en sjuk utsöndring från en besynnerlig hjärna.
Det mest - det enda - imponerande med den är att den alls blev gjord, särskilt med denna rollista: Hugh Jackman, Kate Winslet, Halle Berry, Dennis Quaid, Greg Kinnear, Emma Stone, Naomi Watts, Liev Schreiber, Seann William Scott, Johnny Knoxville, Gerard Butler, Anna Faris, Uma Thurman, Justin Long, Richard Gere, Kate Bosworth, Chloë Grace Moretz, Christopher Mintz-Plasse, Kristen Bell, Elizabeth Banks och Seth MacFarlane. En lång rad kända namn.
Hur lyckades Peter Farrelly, det förvridna geniet bakom den här katastrofen, få in alla dessa stjärnor? Genom att vara tokig. Det tog honom tio år att få Movie 43 gjord, vilket är en hemskt tragisk mening, och han låg på kändisarna som en galning. När Richard Gere försökte ta sig ur projektet genom att göra det så svårt som möjligt för Farrelly - "jag har bara de här fyra dagarna över och vi måste filma i New York City" - så flög Farrelly till New York City och filmade i fyra dagar. Han kämpade in Winslet och Jackman, fick dem att filma sin sketch, och använde deras namn för att få in andra. Farrelly gav sig aldrig, han vägrade släppa sin dröm.
Jag ställer samma fråga här som jag gjorde efter att ha sett The Nutcracker in 3D: vad var drömmen? Vad var Farrellys grundidé som han höll fast vid i ett årtionde, som han la ner sin svett på tills han kunde föda fram den här neurosedynbebisen till film? Vad det än var kan jag inte tro på att det var det han uppnådde.
Om det inte är ett meta-skämt, och det måste det nästan vara. Filmen verkar medveten om hur usel den är. Ramberättelsen består i att Dennis Quaid är en desperat manusförfattare som försöker sälja sitt manus till filmbolagskillen Greg Kinnear. Quaid berättar om en sketch och vi får se den. Efter att Quaid gått igenom de första säger Kinnear nej, det är hemskt, det är anstötligt, det är kommersiellt gift - och vi håller helhjärtat med. Då drar Quaid pistol och tvingar honom att lyssna på resten. I filmen måste en karaktär pistolhota en annan karaktär för att filmen ska fortsätta.
Skämtet i ramberättelsen är alltså att Quaid är en fullständigt rutten och halvgalen manusförfattare som försöker få en omöjlig film gjord, och filmen i fråga är den vi ser. Det kan ju inte vara något annat än Farrellys drift med sig själv. Men för att skämtet ska fungera måste sketcherna vara riktigt usla, och det är ju i dem vi tillbringar lejonparten av filmen. Kunde inte Farrelly se problemet med den här idén?
Eller trodde han verkligen att vi skulle skratta åt de äckliga scenerna med Jackmans halstestiklar, de smärtsamma sekvenserna med Watts och Schriebers galna föräldrar, Knoxvilles fångade irländske pyssling eller Longs Robin som ständigt skäms ut och förnedras av Batman? Trodde han att vi skulle tycka om att se Banks bli nerpissad av en tecknad katt eller Moretz få sin första mens under horribelt pinsamma omständigheter?
De bästa sketcherna i Movie 43 är bara tråkiga, med kanske ett snabbt förbiflygande halvskratt i början om man har tur. Resten är direkt vidriga, anstötliga, sånt jag önskade att få slippa se och snabbspolade mig igenom för att komma till något som skulle få magen att sluta vrida sig. Jag vet inte om jag kan förmedla hur usel den här filmen är. Dess existens är ett mysterium, dess rollista en gåta, och dess grundidé en sjuk utsöndring från en besynnerlig hjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar